Soffans

En riktig gosunge är hon också. Vill gärna sitta i knä i soffan och kramas. :)

Mm, det var nog allt för idag. Nu är det dags för det första jobbpasset av 3 denna vecka. 17,5 h per pass vilket blir 52,5h. Känns bra, då kanske man överlever en månad till hehe. För dem som undrar vad jag jobbar med är jag personlig assistent till personer med autism, psykosociala eller fysiska funktionshinder. Världens bästa jobb. Önskar bara att jag hade en fast anställning istället för timvik men det funkar bra ändå.

Bild på mig och lilltösa:)

Förövrigt rullar livet på fint just nu. Sambon är hemma på permis varje helg nu och det fungerar jättebra. Det är så himla skönt att ha honom hemma. Han är så underbar och jag är så kär. Älskar min familj galet mycket.<3

Denna helg har karln varit hemma på permis. Jätteskönt att ha honom hemma lite. Dock känns det jävligt jobbigt nu när han har åkt tillbaka igen. Vet inte om det är därför jag just i skrivande stund har en stooor orosklump i magen.. Det här han lever i, och även vi som åker med på köpet, är ingen rolig värld. Man kan aldrig veta vad man har för personer omkring sig. Människor på droger är oberäknerliga och tänker inte alls på samma sätt som en annan. 

Jag har börjat fundera väldigt mycket på tiden efteråt, efter hans behandling alltså. Jag vet att jag inte ska göra det, att jag ska fokusera på nuet, men det är så himla svårt. Jag VILL ju att han ska lyckas vara nykter då, jag VILL att han ska finnas i våra liv, jag VILL leva med honom i resten av mitt liv, jag VILL att dottern ska ha sin pappa. Varför kan jag inte få ett papper på att det blir som JAG VILL??? 

Det är fruktansvärt frustrerande att inte ha en aning. Ingen kan ju spå i framtiden i en annan situation heller men man kan väl på ett ungefär tänka sig hur nämsta månaden framåt kommer att se ut då. Här kan allt vändas upp och ned på 1 timme. Då hänger man inte riktigt med. 

Till saken, jag har funderat mycket på en flytt. Under en tid, till en annan stad alltså, så att han kan få landa i sig själv, så att ingen av hans pundarvännet har någon "användning" av honom då han skulle vara för långt bort för att vara möjlig att träffa. Efter en tid skulle dessa människor sluta höra av sig, och förhoppningsvis skulle det bli enklare för honom att bo här i stan sedan, när ingen viftar med piller framför näsan på honom. 

 

Men det är ju ingen vettig lösning egentligen. Det är en möjlighet, men inget som garanterat fungerar. Risken finns ju att han dras till liknande människor på nästa ställe också. Och där har vi ingen familj eller vänner (vettiga sådana) som kan finnas för oss. Så allt skulle bli så mycket jobbigare på så sätt.

Menmen vi får se hur det blir med den biten. Ang mitt mående har det blivit bättre. Jag har börjat röka igen. Inte i närheten av de mängder som förut, men omkring 3-5 cigg om dagen iaf. Det fungerar mot panikattackerna men känns ju så jävla sämst med tanke på att jag höll uppe i flera månader innan. Jaja, ska försöka hålla det till några om dagen. Då är det rätt enkelt att sluta sen när jag vill.

Nej nu blir det lite matlagning här då lillan somnade tidigt idag. Gäller att passa på då! 

Jag hoppas fan att min dåliga känsla för en gångs skull är utan grunder. Har en väldigt stark intuition och ofta känner jag såhär när något håller på/har hänt mina nära och kära.
"/

 

Oj vad känslorna går upp och ner. De senaste 2 veckorna har de bara gått utför. 
Mår faktiskt inte alls bra längre..kanske var mina "lyckokänslor" bara en fasad. En mask jag drog på mig för att försöka fungera i denna nya vardag. 
Oavsett vad är den masken av nu och jag känner mig läskigt likgiltig. Det är bara när lillan är i närheten jag är glad på riktigt. Jag lever helt och hållet på energin från henne. Hennes leenden, skratt, framsteg.
Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Inte för att det råder brist på människor som bryr sig eller vänner som inte finns där. För jag har fantastisk support runtomkring mig. L's farmor som ställer upp till 100%, svågerns flickvän som kommer och hjälper till med pluttis så att jag kan jobba, vänner som stöttar och frågar hur det är. Men trots allt detta känns det ensamt. 
Jag har fastnat i något slags vaakum och bara väntar.. Väntar på en oviss framtid. 
Jag vet att allt löser sig på ett eller annat sätt. Överlever gör vi, lycklig kommer jag bli, kärleken kommer visa sitt ansikte starkare en dag och livet går vidare. Men hur, var och när vet jag inte. Det är den ovissheten som tar kål på mig. 
Jag börjar känna starkt tvivel till en del saker som jag bara inte får känna så inför. Men vafan ska jag göra? Jag är ingen superhjälte. Definitivt inte gjord av stål. Jag har också behov och jag mår nu inte heller bra.
Idag har varit en jobbig dag. Gårdagen likaså. Hela veckan och veckan innan det har mer eller mindre bestått av mestadels dåliga dagar. Det suger musten ur en. 
Skulle vilja åka bort någonstans och bara vara. Någonstans där jag kan få slippa måsten och bara vara med min fina dotter.

Har haft flera panikattacker denna vecka. En kom i bilen idag när jag var påväg hem från behandlingshemmet. Pulsen ökade, jag började svettas och händerna skakade okontrollerat. Jag hackade tänder som om jag frös ordentligt och tårarna bara forsade. Så himla obehagligt när det blir så. Man förlorar helt kontrollen på kroppen.

Hoppas på en vändning snart.. Fyfan för detta.

Idag kommer blogginlägget inte att handla om missbruk, svek och lögner eller om hur dåligt jag mår. För just idag är jag stark, just idag mår jag bra..hehe. Nej men till saken. Har fått väldigt många läsare sista månaderna faktiskt. Tycker det är jättekul samtidigt som det skrämmer mig lite. Jag hade ju liksom inget egentligt syfte med bloggen, det har bara blivit väldigt inriktat på det här med missbruk och hur det är att leva i det eftersom jag valt att skriva om min vardag, och en väldigt stor del av den vardagen involverar det. 

Men nu, när han sitter på behandligshem, känns det som om jag börjat ägna mig mer åt mig själv, mina intressen och sådant som JAG uppskattar. Blivit mig själv och börjat må väldigt mycket bättre. Har kunnat släppa oron för honom i och med att någon annan tog över det "ansvaret".
Så nu i fortsättningen kommer jag nog att skriva om mer alldagliga saker, sådant som alla andra också gör. Typ vad jag gör om dagarna, dotterns framsteg, kanske lägger upp någon "dagens outfit"-bild om jag nu råkar haft tid att sminka mig och byta ut onepiecen mot något vettigare. Sen kan det nog bli lite bilder på fixade naglar..har nämligen fått en liten hobby i att göra motiv på naglarna när tid finns. Ungefär så intressant blir det. Förstår att alla kommer att vaka som hökar här nu i väntan på nästa inlägg;) Skämt o sido. 

Nu blir det inte mer för idag, kommer självklart uppdatera er om hur övriga livet fungerar också. När jag nu delat med mig av all skit ska ni även få höra att det löser sig, om det gör det. Men då det inte kommer att hända så mycket på den fronten förrän om några månader blir det annat däremellan. 

 

 

 

Har varit dålig på att uppdatera här nu. Blev mycket att göra när jag blev ensam.

 

Efter mitt sista inlägg flyttade han först hem till en vän, eller ja, han flängde väl runt lite överallt men hade grejerna där. Sedan flyttade han hem till sin mamma för att ha en vettig "bas" iallafall. 

Han blev nykter när han kom dit. Var det i ca 1 vecka, sen var det klippt igen. Körde då 1 vecka till och blev sedan nykter. Den gången endast för 5 dagar innan han drog igång igen och knarkade 1,5 vecka nu innan jul. 
Han blev nykter igen 21a eller 22a och var med och firade dotterns första julafton. Efter det var han nykter fram till 28/12 då han åkte på behandling. 

Han fick en väldigt bra socialsekreterare som har hand om hans ärende och som lyckades hitta ett beh. hem som jobbar med KBT (kognitiv beteende terapi) istället för 12-stegsprogram, vilket de flesta säger ska vara mer effektivt.

Men hur effektivt det är beror ju på honom själv. Han måste verkligen vilja och han måste börja ta ansvar för sitt liv.

 

Efter allt som varit och efter denna hemska decembermånad känner jag nu att jag släppt det där "vaket" på honom. Jag har liksom insett att jag inte kan tänka och handla åt honom. Jag är också en människa som måste fungera och må bra, och precis som han har ansvar för sig, har jag ansvar för mig och dottern. Så just nu fokuserar jag på oss och litar på att behandlingshemmet hjälper honom att lära sig att ta hand om sig själv. Hoppas även att han får bra verktyg för att handskas med kriser i livet och ett annat sätt att tänka kring droger. 

Han kommer att vara där i minst 3 månader beroende på hur det fungerar. Under tiden kommer jag och L flytta till en mindre lägenhet, vi har fått en 2a rätt nära stan som är supermysig. Där har jag råd att bo själv och det känns viktigt eftersom det innebär sådan stress att vara beroende av någon som går på lina genom livet just nu.

Han kommer nog att flytta in till oss efter behandlingen sen, och är den lyckad, fortsätter vi att bo tillsammans och stannar nog i den lägenheten till vi får en i Säby, Torshälla, där vi står i kö. Är det däremot så att han fortfarande väljer flykten före livet efter beh. får han flytta någon annanstans och jag och L kan bo kvar där i lugn och ro ändå. 

Vi blir oberoende av hans livsval.

 

Lillan börjar bli så stor. Idag stod hon själv mot soffan, hon äter gröt, skrattar, ropar på en om man går ut ur rummet osv. Känns ju som om det var igår hon låg stilla i min famn och bara tittade på allt runtomkring sig, helt ny i världen. Det är så underbart att se någon växa, lära sig, upptäcka. Jag önskar att det kunde bli en av hans drivkrafter framåt, att få vara med sin egen familj och se sitt barn utvecklas varje dag.

 

För min del gör det mindre ont nu. Vet inte om jag stängt av, vant mig vid känslan eller faktiskt inte orkar bry mig på samma sätt längre? Tror nog att jag inte vågar känna efter riktigt. Just nu är det bara att bita ihop för det som är och vänta på en bättre (hoppas jag) framtid. 

Ett konstaterande jag gjort är iallafall att det som tar allra hårdast är när ens drömmar går förlorade. När man ser dem krossas i tusen bitar. För drömmar innebär hopp, hopp är kraft och energi som för en framåt. Utan hopp blir man likgiltig. Men drömmar går att skapa, så fort man läkt såren efter den som försvann kan man bygga en ny dröm, skapa nytt hopp.

 

Det är något alla borde ta till sig. VÅGA DRÖMMA OCH DRÖM STORT! Finns liv, finns hopp, finns hopp, finns liv. 

Bjuder på en julbild på min underbara..

Läste några av de äldre blogginlägg jag gjort ang. missbruket och jag inser nu hur fruktansvärt blåögd jag varit. Hur gärna jag ville tro på honom fast jag egentligen så väl visste att han ljög för mig. 
Det är nästan skrattretande hur tragisk situationen är när jag läser mina tankar då och nu. Insikten jag fått känns ungefär som när jag var liten och såg min morbror bakom tomemasken på julafton och plötsligt förstod att tomten faktiskt inte finns. Inser att jag varit ute och flygit bland molnen 1,5 år och nu plötsligt upptäckte att jag inte har några vingar som bär. 
När jag träffade denna helt underbara person och blev så blixtförälskad kunde jag, trots att jag med egna ögon såg det, inte förstå vilka problem killen hade. Och jag hade nog inte kunnat se det på något annat sätt, för har man inte levt med en missbrukare kan man inte heller förstå hur det fungerar. Vilken otrolig makt missbruket har över personens liv. 

För varje dag som går kommer jag ett steg längre på min väg. Och jag har idag tagit ytterligare beslut efter vad jag hörde när jag pratade med honom. Han var nämligen väck när jag ringde och ansåg att "eftersom jag ändå inte får bo hemma nu kan jag lika gärna köra på fram till behandlingen". Detta yttrande gör att jag förstår att han inte alls vill se att det är han själv som försatt sig i situationen och att det är han själv som måste förändra den. Genom att sätta sig själv i en "offerställning" blir man också fri från ansvar. Detta är ganska typiskt för denna sjukdom eller vad man nu vill kalla det. 
På ett sätt förstår jag honom, det måste skapa otrolig ångest att såra, ljuga för, och manipulera alla som faktiskt bryr sig om en och se besvikelsen hos alla när de inser att de blivit lurade. Och än värre att uppfattas som olämplig att vistas under samma tak som sitt barn.
Hur det än är accepterar jag inte längre hans beteende. Hur ska han någonsin kunna bli nykter när omgivningen fortsätter stötta hans missbruk i och med att gång på gång förlåta, ta emot, ge pengar till och helt enkelt städa upp hans skit?
Jag känner nu, helt och fullt var jag står och jag accepterar inte att han ska knarka när det passar honom och sedan komma och vara pappa/pojkvän när han har lust och däremellan lämna mig med fulla ansvaret för vårat barn/hund/hem.
Så idag har jag sagt att han kan komma tillbaka när han är beredd att möta livet som nykter (när han helhjärtat bestämt sig för att aldrig mer ha med droger att göra) och dessförinnan har han inget i närheten av mig eller barnet att göra. 

Det är senaste nytt för idag. Det jag skriver nu låter fruktansvärt hårt, men tro mig, det är så det måste vara nu.
Trots allt är det här den person som jag önskar att jag fick leva mitt liv med, som jag älskar av hela mitt hjärta och den som jag ville se som far till mitt barn och om jag kunde skulle jag bota hans missbruk med min kärlek. Den är otroligt stor. Men tyvärr funkar det inte så. Detta är större än kärleken och det ända som kan bota det är den mänskliga överlevnadsförmågan, dvs den inre viljan.

Och mitt i alltihop hör jag nu en låt på radion som får tårarna att rinna, för det är din låt och jag älskar dig.

http://www.youtube.com/watch?v=zAUyAogHtYk

3 dagar efter fars dag tog han ett återfall. Jag gav då 2 alternativ. Separera eller lägg in dig på behandling. Han valde behandling. Vi bestämde också att han skulle bo kvar hos oss tills dess att han skulle dit, under förutsättning att han var nykter då såklart. Det har nu gått lite mer än 1 vecka sedan dess och imorse var det klippt igen. Han kom hem och var väck. Förnekade detta, såklart, som han alltid gör. Men jag behöver egentligen inget erkännande. Jag ser och hör så väl på honom iallafall. 
Nu får han bo någon annanstans tills behandlingen äger rum.
Soc ringde mig idag och pratade lite, kollade läget liksom, och jag fick veta att det kommer dröja ungefär en månad innan han får komma dit. För er som undrar är det så att man måste gå genom soc för att kommunen ska stå för kostnaderna för behandlingen, vilket är ett måste då det är svindyrt. Man skulle lätt få en natt på Hilton hotell för de pengarna.
Detta är nu sista utvägen och jag hoppas så förbannat på att det ska ge något slags resultat. 
Han missar många viktiga stunder med sitt barn i och med detta. Hans förlust. För hennes del är det bättre att han är frånvarande nu och har en chans att finnas med i bilden längre fram. För hon kommer behöva honom. 

Blandade känslor från min sida i det här. Känner mig helt förtvivlad samtidigt som jag känner mig lättad. Jag orkar verkligen inte gå som på nålar och vänta på att återfall efter återfall ska komma. Jag orkar inte vara orolig och rädd direkt jag lämnar hemmet.
Jag vill känna mig trygg när jag lämnar mitt barn med sin far och jag vill känna mig trygg i att veta vem som möter mig i dörren varje dag. Jag vill ha trygghet, kärlek och respekt. Inga jävla lögner, varken svarta eller vita.
Önskar verkligen att vi kan komma dit en vacker dag.. 

Just precis nu är det ett stort hål i mig. Känner mig så himla ensam och jag saknar ihjäl mig efter honom. Men jag vet samtidigt att jag måste vara stark och inte låta dessa känslor ta över...får gråta mina tårar idag och torka dem till imorgon så att vi tar oss igenom ännu en dag. 

Denna tid som borde vara den lyckligaste i mitt liv är det absolut jobbigaste jag varit med om. Jag borde vara lycklig och bara njuta av att se mitt barn utvecklas varje dag, le mot mig och ta min hand. Och visst är jag lycklig alla dessa stunder, men de mörkas rejält av klumpen i magen och ständig ångest över framtiden.

För dig ska jag göra allt, alltid. 

 

Jag tar iallafall vara på varje minut jag har med min familj nu och jag har faktiskt känt mig riktigt lycklig många stunder sista tiden. Trots att det är november månad och jag i vanliga fall hade varit tokdeppig vid det här laget.

Bild på ena sidan av muggen sambon fick idag

*Allt startar lite "oskyldigt" med theralen under tisdagen förra veckan. Vet inte vilken mängd och hur länge han knaprade dessa men han var väck hela onsdagen också och även torsdag men då var han lite klarare under ett par timmar.
*Torsdag kväll blir han rejält såsig i skallen, ögonlocken "trillar ned", han sluddrar och får knappt in en pommes i munnen. Säger att han även då tagit theralen, måste varit kopiösa mängder med tanke på det tillståndet. Jag lessnar och skickar ut honom, ber honom komma tillbaka nykter.
*Jag får sms vid 04:00 på morgonen där han säger att han kommer hem. Jag går upp vid 6:30 och hittar honom ståendes mot dörren i datarummet..han lixom hänger och blundar..ramlar framåt och slåt pannan i dörrkanten..gör om samma grej 2 ggr och märker ej att jag står bredvid. När jag säger hej tittar han på mig, säger hej tillbaka och vänder sig sedan mot bäddsoffan och börjar fälla ut den, säger att han sovit..(varför står man då och fäller UT den lixom?) duschat såg jag han hade gjort och datorn var igång. Han var ännu mer borta då än innan jag bad han lämna lägenheten på kvällen, såg benzad ut, vilket jag senare fick veta att han var. Hade då även petat i sig en del tramadol. Vad jag än frågade om där på morgonen ljög han. Om de mest oväsentliga saker. Jag fick nog av denhär väldigt obehagliga människan som hade intagit hans kropp och bad honom ännu en gång att gå. Denna gång tog jag även hans nycklar.
*Han hade gått till sin syster där på fredagen och sov kvar där till lördagen, varit allmänt skum även då men hade blivit fräschare mot fredag kväll. Någonstans här har han fått tag i subutex för när han på lördag skulle komma hem blev situationen om möjligt sämre. Han ringde vid 9 på morgonen och frågade lite käckt "tja, äre lugnt om jag kommer hem eller?". Direkt jag hörde tonen, rösten och sluddret fick jag en klump i magen och svarade på reflex "nej, jag vill inte" varpå han sa "ok" och la på. Vet inte om han hunnit tagit något mer då men det är mycket möjligt att det satt i sedan dagen innan. Mot eftermiddagen sa jag att ha kunde komma hem. Han klev innanför dörren och såg faktiskt ganska ok ut, bättre än jag väntade mig..men detta var bara en början. 
Vi satte oss och pratade..kändes stelt och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga...dessutom satt han klistrade i sin telefon hela tiden så jag fick allmänt dåliga vibbar. Han såg att jag hade tittat på lägenheter när han gick in på datorn och sa då att han behövde vara ensam, skulle gå till en vän.. Jaja tänkte jag, nu är det kört igen. Men jag orkade lixom inte ens försöka hindra honom..och det ska jag inte behöva heller, egentligen. Han kom hem efter 1,5 timme, ljög ihop ngt om var han varit, och blev därefter bara mer och mer väck. Han "gick på toa" 4-5 ggr och låste om sig varje gång. Ögonen blev vattniga, pupillerna som knappnålar trots att det blev mörkt, talet sluddrigt och hela han liksom blev helt förbytt. Detta tillstånd var dock annorlunda på något sätt, han blev kylig/känslosam om vartannat och propsade flera ggr på att han ville ta hand om vårt barn själv och att jag skulle lägga mig. SOM OM JAG SKULLE GÖRA DET?! Aldrig. Aldrig någonsin skulle jag utsätta henne för dendär personen. Och det gör mig så ledsen och besviken att han ville göra det.
Jag kände att mina känslor bara rann ur kroppen där och då. Jag blev liksom helt avstängd och kände plötsligt ett sådant förakt mot honom. Vet inte om det var rädsla eller kanske till och med hat mot dendär personen han blev? Läskig känsla, den var så kraftfull och samtidigt så tom, hård. Jag packade iallafall våra väskor (min och bebis) och stack därifrån.

Nu har jag varit i mora, dalarna hos mina föräldrar sedan dess. Kände att jag behövde komma bort därifrån och få andas, försöka hitta tillbaka till mig själv och tänka klart.
För hur fan löser man detta? Vad är det rätta att göra nu när ett barn är inblandat?
Jag har valt att ge honom en sista chans. Ett ultimatum skulle många kalla det men jag tänker mer att  han kommit till ett vägskäl där det är dags att välja. Den ena vägen kantas av droger, självdestruktivt leverne och ensamhet. Den andra kan han vandra med sin familj och fina vänner, och den kantas av upplevelser i livet, bra som dåliga självklart men ändå LIVET. Det kan ju vara så vackert. Och på den vägen finns även en chans till läkning för den trasiga själen. Men denna väg kräver mod och styrka att gå. Kraft för att inte vända om och halka in på den andra.


Många tycker nog att det är helt sjukt av mig att ge honom en chans efter allt, nu när vi har barn. Men han är ändå barnets far, min största kärlek och en helt fantastisk människa i nyktert tillstånd. Vem vore jag om jag inte tog den sista utvägen och gav honom en sista chans? Jag skulle inte kunna gå vidare om jag inte gjorde det. 
Om han däremot väljer bort oss ännu en gång kommer jag inte ens fundera på saken. Då är denna saga över och han har valt. 

Jag vill säga tack till alla underbara människor jag har omkring mig som stöttar, lyssnar, hör av sig och finns där i vått och torrt! Ni är helt fantastiska. Massa kärlek till er<3

 

Jag önskar sååå att jag snart ska vakna, att det bara var en mardröm och att jag kan väcka dig som mumlar att det inte är någon fara och lägger armen runt mig så jag kan somna igen..som det brukar.

Men det är ingen dröm. Du är inte här och det finns ingenstans jag kan hitta dig heller..för den jag letar efter finns inte i din kropp just nu, det är någon annan. Så känns det. Många tänker nog att det "bara är ett återfall". Och ja, det är bara så. Men för mig är det så mycket mer.. Ett svek, eller föresten, flera svek. En känsla av ensamhet som är svår att beskriva..och framförallt, min tillit som smulas i bitar mer och mer för varje gång. Och de flesta vet att ett förhållande till stor del bygger på det. Han är så viktig för mig, i mitt liv. Jag har aldrig träffat någon som fått mig känna som jag gör med honom. Riktig lycka, riktig kärlek. Jag saknar honom..vill att allt ska vara som vanligt..om han så bara satt här hemma vid datorn och spelade lol..bara han var sig själv. Måste även tillägga att han är en helt fantastisk, underbar pappa när han är nykter. I inlägget "Då var vi här igen.." såg jag såhär i efterhand att man kan missuppfatta det jag skrev om vårdnad och att ta hand om barnet och jag menar förstås att han inte är kapabel till det när han är väck. Som nykter är han som sagt en otroligt bra pappa.
Anyway, jag är beredd att kämpa så mycket för oss..hoppas han är beredd att göra detsamma nu..nu om någonsin. För det här var en gång för mycket. Omständigheterna gjorde att detta var värre än alla andra gånger. För han satte något så dyrt och fint på spel nu. Vet fortfarande inte hur vi ska lösa detta, gå vidare...om det ens är jag som ska tänka på det? Jag vet inte. Det är nog ingen som vet..vi får se helt enkelt..orkar inte tänka.

Är så glad över vår vackra, härliga dotter..Hon lyfter verkligen tillvaron nu, håller mig flytande. Hon har varit ovanligt lugn idag..ligger och tittar men skriker inte eller låter alls nästan. Inte många leenden heller idag. Dom blir väl små speglar av en själv antar jag.

Var du än är kommer det alltid vara du<3

 

Han kom hem..lika såsig som innan han gick. Men denna gång mer ärlig än på länge. Fick äntligen ett svar på mina misstankar, utan att jag behövde ett konkret bevis och ställa honom mot väggen. Denna gång erkände han själv..Theralen..som jag trodde, som jag frågade om igår och i förrgår.. En jävla allergimedicin liksom..Men jag har ätit den själv, mot panikångest och nog fan blir man seg alltid..och då åt jag rekomenderad dos vilket jag tvivlar på att han gör.
Nu är frågan, hur går man vidare? Hur ska jag göra? Han har ljugit om dettt i över ett halvår. Han har haft dendär burken hela tiden, tillgänglig, men inte sagt ngt. Ingen biggie kanske ni tycker men det är det faktiskt..för att konstant gå runt med dendär klumpen i magen, känslan av att jag inte vet var jag har honom är fruktansvärd. Vem ska jag få luta mig mot? Vem ska trösta mig? Vem lyfter mig när jag inte orkar stå? Ingen. Jag vågar aldrig känna efter, för om jag ramlar så faller allt runtomkring mig också. Så jag är pelaren som håller huset uppe. Ser till att allt funkar. 

Visst finns han där, ofta, oftast faktiskt. Men det är dehär gångerna då han sviker som gör att helheten blir så himla ostabil. För innan jag har hunnit gå vidare efter ett svek så kommer nästa..
Nu kan man ju fråga sig vrf jag står kvar? För att jag älskar honom så jävla mycket. Bara därför. För att han kan lyssna, förstå mig, få mig att må bra, att tro på mig själv, att känna att jag duger som jag är, få mig att skratta, känna mig uppskattad, för att jag kan vara mig själv 100% jämt och han tycker om mig ändå. När jag är tokstressad är han lugn, när jag är en bitterfitta säger han ifrån men kan sekunden efter ge all kärlek man behöver för att med ett smile fortsätta dagen. Han är så bra förstår ni, när han är nykter. 
Samtidigt har han ju varit sådär underbar, men ändå ljugit bakom dendär fasaden, ljugit mig rakt upp i ansiktet när jag frågat om domdär satans pillrena. Känner mig så förvirrad..vad är egentligen äkta? 
Fan alltså.
Måste nog fundera över natten och få lite klarhet i det här. 

Föresten, jag är ju VÄLDIGT öppen i min blogg, skriver personliga saker om mig och min sambo. Jag ska säga att han vet om det för det första, för det andra läser han den själv ibland. Jag nämner inga namn så de som känner mig vet förstås vem han är men en utomstående vet ju ej vem jag pratar om i person. 
Jag väljer att göra detta för att det hjälper mig att ta mig framåt. Jag tänker även som så att när folk bloggar om sin cancer, sina barn, sitt missbruk och genom det hjälper andra och ger hopp till dem i samma situation, kan väl jag blogga om hur det är att leva med en missbrukare. För satan vad många det finns i min sits. Och även om det inte är positiva grejer som skrivs här kan det alltid vara en tröst att inte vara ensam. 

Jag har fått barn, kommer skriva en liten förlossningsberättelse när jag orkar. Nu är det annat jag behöver skriva..känns som jag sprängs snart.


Nu är det dags igen..andra dagen min sambo varit "skum"..eller hur man nu ska uttrycka sig. Sluddrig, seg, minnesförlust, smått manisk, pratar grötigt, lazy-eye, små pupiller, sitter och halvsover vid matbordet osv. Hans förklaring? Trött. Som vanligt. Men hur fan ska jag kunna tro på det?! Förra veckan hade han också sovit dåligt..och var trött. Men inte var han såhär konstig då? Då var han trött som alla andra människor är.

Jag tror han har tagit ngt men vet dock inte vad, bad honom pissa på sticka som jag beställt hem och det visade ingenting. Vilket jag inte trodde heller. För han vet att jag har dem och vore korkad om han valde opiater, benso etc. då det vore väldigt enkelt för mig att få svart på vitt. 
Men han har ju visat att det går att knarka på de mest konstiga grejer tidigare så vrf inte nu lixom..allergimedicin t.ex. går det att bli jävligt såsig på om man tar en viss mängd. Min gissning nu är ngt muskelavslappnande eller dyl.

Måste säga att jag börjar nå min gräns...pallar snart inte mer. Ofattbart att man kan skita så totalt i både den man påstår sig vilja dela livet med och sitt barn, sitt eget kött och blod. Det kommer komma en dag då hon frågar mig vrf pappa inte valde oss...vad fan ska jag svara då? Men det är väl så det är, han är en missbrukare och dom tänker inte som andra gör. En impuls sen är det kört. Jag kanske var för godtrogen, dum och naiv ändå som valde att skaffa barn med en missbrukare? Fast jag är så glad att jag gjorde det med tanke på vilken underbar dotter jag fick.

Vi får se hur det går...uppdaterar väl snart med en fortsättning på denna skit. Just nu känner jag att jag står i valet och kvalet, stå ut lite till eller helt enkelt skita i det, skaffa en mindre lägenhet och göra allt jag kan för att min fina tjej ska få det så bra som möjligt? Isf tänker jag söka egen vårdnad om henne. Blir inte svårt att få. Sen vill jag självklart att han träffar henne så mkt som möjligt men vill ju inte lämna henne hos honom själv. Kan man inte ta hand om sig själv och styra över sitt handlande kan man inte ta hand om ett barn heller. Punkt. Hon ska aldrig stå och känna att hon behöver ta hand om sin förälder, sånt gör barn skadade för livet.
Får la se vart det bär..har ju inga bevis för att han tagit något. Men köper inte det där att han är "trött".

Jaja, slut på novellen för idag. Skönt att lätta tankarna lite. Får se om han kommer hem..han tog hunden och drog för ett tag sen utan att säga ngt så det bådar ju inte så gott.. Fyfan jävla skit alltså...