Soffans

Har varit dålig på att uppdatera här nu. Blev mycket att göra när jag blev ensam.

 

Efter mitt sista inlägg flyttade han först hem till en vän, eller ja, han flängde väl runt lite överallt men hade grejerna där. Sedan flyttade han hem till sin mamma för att ha en vettig "bas" iallafall. 

Han blev nykter när han kom dit. Var det i ca 1 vecka, sen var det klippt igen. Körde då 1 vecka till och blev sedan nykter. Den gången endast för 5 dagar innan han drog igång igen och knarkade 1,5 vecka nu innan jul. 
Han blev nykter igen 21a eller 22a och var med och firade dotterns första julafton. Efter det var han nykter fram till 28/12 då han åkte på behandling. 

Han fick en väldigt bra socialsekreterare som har hand om hans ärende och som lyckades hitta ett beh. hem som jobbar med KBT (kognitiv beteende terapi) istället för 12-stegsprogram, vilket de flesta säger ska vara mer effektivt.

Men hur effektivt det är beror ju på honom själv. Han måste verkligen vilja och han måste börja ta ansvar för sitt liv.

 

Efter allt som varit och efter denna hemska decembermånad känner jag nu att jag släppt det där "vaket" på honom. Jag har liksom insett att jag inte kan tänka och handla åt honom. Jag är också en människa som måste fungera och må bra, och precis som han har ansvar för sig, har jag ansvar för mig och dottern. Så just nu fokuserar jag på oss och litar på att behandlingshemmet hjälper honom att lära sig att ta hand om sig själv. Hoppas även att han får bra verktyg för att handskas med kriser i livet och ett annat sätt att tänka kring droger. 

Han kommer att vara där i minst 3 månader beroende på hur det fungerar. Under tiden kommer jag och L flytta till en mindre lägenhet, vi har fått en 2a rätt nära stan som är supermysig. Där har jag råd att bo själv och det känns viktigt eftersom det innebär sådan stress att vara beroende av någon som går på lina genom livet just nu.

Han kommer nog att flytta in till oss efter behandlingen sen, och är den lyckad, fortsätter vi att bo tillsammans och stannar nog i den lägenheten till vi får en i Säby, Torshälla, där vi står i kö. Är det däremot så att han fortfarande väljer flykten före livet efter beh. får han flytta någon annanstans och jag och L kan bo kvar där i lugn och ro ändå. 

Vi blir oberoende av hans livsval.

 

Lillan börjar bli så stor. Idag stod hon själv mot soffan, hon äter gröt, skrattar, ropar på en om man går ut ur rummet osv. Känns ju som om det var igår hon låg stilla i min famn och bara tittade på allt runtomkring sig, helt ny i världen. Det är så underbart att se någon växa, lära sig, upptäcka. Jag önskar att det kunde bli en av hans drivkrafter framåt, att få vara med sin egen familj och se sitt barn utvecklas varje dag.

 

För min del gör det mindre ont nu. Vet inte om jag stängt av, vant mig vid känslan eller faktiskt inte orkar bry mig på samma sätt längre? Tror nog att jag inte vågar känna efter riktigt. Just nu är det bara att bita ihop för det som är och vänta på en bättre (hoppas jag) framtid. 

Ett konstaterande jag gjort är iallafall att det som tar allra hårdast är när ens drömmar går förlorade. När man ser dem krossas i tusen bitar. För drömmar innebär hopp, hopp är kraft och energi som för en framåt. Utan hopp blir man likgiltig. Men drömmar går att skapa, så fort man läkt såren efter den som försvann kan man bygga en ny dröm, skapa nytt hopp.

 

Det är något alla borde ta till sig. VÅGA DRÖMMA OCH DRÖM STORT! Finns liv, finns hopp, finns hopp, finns liv. 

Bjuder på en julbild på min underbara..