Om styrka.
Läste några av de äldre blogginlägg jag gjort ang. missbruket och jag inser nu hur fruktansvärt blåögd jag varit. Hur gärna jag ville tro på honom fast jag egentligen så väl visste att han ljög för mig.
Det är nästan skrattretande hur tragisk situationen är när jag läser mina tankar då och nu. Insikten jag fått känns ungefär som när jag var liten och såg min morbror bakom tomemasken på julafton och plötsligt förstod att tomten faktiskt inte finns. Inser att jag varit ute och flygit bland molnen 1,5 år och nu plötsligt upptäckte att jag inte har några vingar som bär.
När jag träffade denna helt underbara person och blev så blixtförälskad kunde jag, trots att jag med egna ögon såg det, inte förstå vilka problem killen hade. Och jag hade nog inte kunnat se det på något annat sätt, för har man inte levt med en missbrukare kan man inte heller förstå hur det fungerar. Vilken otrolig makt missbruket har över personens liv.
Det är nästan skrattretande hur tragisk situationen är när jag läser mina tankar då och nu. Insikten jag fått känns ungefär som när jag var liten och såg min morbror bakom tomemasken på julafton och plötsligt förstod att tomten faktiskt inte finns. Inser att jag varit ute och flygit bland molnen 1,5 år och nu plötsligt upptäckte att jag inte har några vingar som bär.
När jag träffade denna helt underbara person och blev så blixtförälskad kunde jag, trots att jag med egna ögon såg det, inte förstå vilka problem killen hade. Och jag hade nog inte kunnat se det på något annat sätt, för har man inte levt med en missbrukare kan man inte heller förstå hur det fungerar. Vilken otrolig makt missbruket har över personens liv.
För varje dag som går kommer jag ett steg längre på min väg. Och jag har idag tagit ytterligare beslut efter vad jag hörde när jag pratade med honom. Han var nämligen väck när jag ringde och ansåg att "eftersom jag ändå inte får bo hemma nu kan jag lika gärna köra på fram till behandlingen". Detta yttrande gör att jag förstår att han inte alls vill se att det är han själv som försatt sig i situationen och att det är han själv som måste förändra den. Genom att sätta sig själv i en "offerställning" blir man också fri från ansvar. Detta är ganska typiskt för denna sjukdom eller vad man nu vill kalla det.
På ett sätt förstår jag honom, det måste skapa otrolig ångest att såra, ljuga för, och manipulera alla som faktiskt bryr sig om en och se besvikelsen hos alla när de inser att de blivit lurade. Och än värre att uppfattas som olämplig att vistas under samma tak som sitt barn.
Hur det än är accepterar jag inte längre hans beteende. Hur ska han någonsin kunna bli nykter när omgivningen fortsätter stötta hans missbruk i och med att gång på gång förlåta, ta emot, ge pengar till och helt enkelt städa upp hans skit?
Jag känner nu, helt och fullt var jag står och jag accepterar inte att han ska knarka när det passar honom och sedan komma och vara pappa/pojkvän när han har lust och däremellan lämna mig med fulla ansvaret för vårat barn/hund/hem.
Så idag har jag sagt att han kan komma tillbaka när han är beredd att möta livet som nykter (när han helhjärtat bestämt sig för att aldrig mer ha med droger att göra) och dessförinnan har han inget i närheten av mig eller barnet att göra.
Det är senaste nytt för idag. Det jag skriver nu låter fruktansvärt hårt, men tro mig, det är så det måste vara nu.
Trots allt är det här den person som jag önskar att jag fick leva mitt liv med, som jag älskar av hela mitt hjärta och den som jag ville se som far till mitt barn och om jag kunde skulle jag bota hans missbruk med min kärlek. Den är otroligt stor. Men tyvärr funkar det inte så. Detta är större än kärleken och det ända som kan bota det är den mänskliga överlevnadsförmågan, dvs den inre viljan.
Och mitt i alltihop hör jag nu en låt på radion som får tårarna att rinna, för det är din låt och jag älskar dig.
http://www.youtube.com/watch?v=zAUyAogHtYk
På ett sätt förstår jag honom, det måste skapa otrolig ångest att såra, ljuga för, och manipulera alla som faktiskt bryr sig om en och se besvikelsen hos alla när de inser att de blivit lurade. Och än värre att uppfattas som olämplig att vistas under samma tak som sitt barn.
Hur det än är accepterar jag inte längre hans beteende. Hur ska han någonsin kunna bli nykter när omgivningen fortsätter stötta hans missbruk i och med att gång på gång förlåta, ta emot, ge pengar till och helt enkelt städa upp hans skit?
Jag känner nu, helt och fullt var jag står och jag accepterar inte att han ska knarka när det passar honom och sedan komma och vara pappa/pojkvän när han har lust och däremellan lämna mig med fulla ansvaret för vårat barn/hund/hem.
Så idag har jag sagt att han kan komma tillbaka när han är beredd att möta livet som nykter (när han helhjärtat bestämt sig för att aldrig mer ha med droger att göra) och dessförinnan har han inget i närheten av mig eller barnet att göra.
Det är senaste nytt för idag. Det jag skriver nu låter fruktansvärt hårt, men tro mig, det är så det måste vara nu.
Trots allt är det här den person som jag önskar att jag fick leva mitt liv med, som jag älskar av hela mitt hjärta och den som jag ville se som far till mitt barn och om jag kunde skulle jag bota hans missbruk med min kärlek. Den är otroligt stor. Men tyvärr funkar det inte så. Detta är större än kärleken och det ända som kan bota det är den mänskliga överlevnadsförmågan, dvs den inre viljan.
Och mitt i alltihop hör jag nu en låt på radion som får tårarna att rinna, för det är din låt och jag älskar dig.
http://www.youtube.com/watch?v=zAUyAogHtYk
Nu har jag nått min gräns.
3 dagar efter fars dag tog han ett återfall. Jag gav då 2 alternativ. Separera eller lägg in dig på behandling. Han valde behandling. Vi bestämde också att han skulle bo kvar hos oss tills dess att han skulle dit, under förutsättning att han var nykter då såklart. Det har nu gått lite mer än 1 vecka sedan dess och imorse var det klippt igen. Han kom hem och var väck. Förnekade detta, såklart, som han alltid gör. Men jag behöver egentligen inget erkännande. Jag ser och hör så väl på honom iallafall.
Nu får han bo någon annanstans tills behandlingen äger rum.
Soc ringde mig idag och pratade lite, kollade läget liksom, och jag fick veta att det kommer dröja ungefär en månad innan han får komma dit. För er som undrar är det så att man måste gå genom soc för att kommunen ska stå för kostnaderna för behandlingen, vilket är ett måste då det är svindyrt. Man skulle lätt få en natt på Hilton hotell för de pengarna.
Detta är nu sista utvägen och jag hoppas så förbannat på att det ska ge något slags resultat.
Han missar många viktiga stunder med sitt barn i och med detta. Hans förlust. För hennes del är det bättre att han är frånvarande nu och har en chans att finnas med i bilden längre fram. För hon kommer behöva honom.
Blandade känslor från min sida i det här. Känner mig helt förtvivlad samtidigt som jag känner mig lättad. Jag orkar verkligen inte gå som på nålar och vänta på att återfall efter återfall ska komma. Jag orkar inte vara orolig och rädd direkt jag lämnar hemmet.
Jag vill känna mig trygg när jag lämnar mitt barn med sin far och jag vill känna mig trygg i att veta vem som möter mig i dörren varje dag. Jag vill ha trygghet, kärlek och respekt. Inga jävla lögner, varken svarta eller vita.
Önskar verkligen att vi kan komma dit en vacker dag..
Just precis nu är det ett stort hål i mig. Känner mig så himla ensam och jag saknar ihjäl mig efter honom. Men jag vet samtidigt att jag måste vara stark och inte låta dessa känslor ta över...får gråta mina tårar idag och torka dem till imorgon så att vi tar oss igenom ännu en dag.
Nu får han bo någon annanstans tills behandlingen äger rum.
Soc ringde mig idag och pratade lite, kollade läget liksom, och jag fick veta att det kommer dröja ungefär en månad innan han får komma dit. För er som undrar är det så att man måste gå genom soc för att kommunen ska stå för kostnaderna för behandlingen, vilket är ett måste då det är svindyrt. Man skulle lätt få en natt på Hilton hotell för de pengarna.
Detta är nu sista utvägen och jag hoppas så förbannat på att det ska ge något slags resultat.
Han missar många viktiga stunder med sitt barn i och med detta. Hans förlust. För hennes del är det bättre att han är frånvarande nu och har en chans att finnas med i bilden längre fram. För hon kommer behöva honom.
Blandade känslor från min sida i det här. Känner mig helt förtvivlad samtidigt som jag känner mig lättad. Jag orkar verkligen inte gå som på nålar och vänta på att återfall efter återfall ska komma. Jag orkar inte vara orolig och rädd direkt jag lämnar hemmet.
Jag vill känna mig trygg när jag lämnar mitt barn med sin far och jag vill känna mig trygg i att veta vem som möter mig i dörren varje dag. Jag vill ha trygghet, kärlek och respekt. Inga jävla lögner, varken svarta eller vita.
Önskar verkligen att vi kan komma dit en vacker dag..
Just precis nu är det ett stort hål i mig. Känner mig så himla ensam och jag saknar ihjäl mig efter honom. Men jag vet samtidigt att jag måste vara stark och inte låta dessa känslor ta över...får gråta mina tårar idag och torka dem till imorgon så att vi tar oss igenom ännu en dag.
Denna tid som borde vara den lyckligaste i mitt liv är det absolut jobbigaste jag varit med om. Jag borde vara lycklig och bara njuta av att se mitt barn utvecklas varje dag, le mot mig och ta min hand. Och visst är jag lycklig alla dessa stunder, men de mörkas rejält av klumpen i magen och ständig ångest över framtiden.
För dig ska jag göra allt, alltid.
För dig ska jag göra allt, alltid.
Fars dag
Idag har vi firat första fars dag här hemma. Min sambo fick en mugg med sig och lillan på samt en dosa snus och lite godis. Inget märkvärdigt så men ändå lite speciellt med alla dessa "första-gången-grejer" ju.
Med resten går det bra, knarkandet menar jag. Inget återfall ännu och självklart önskar jag ju att det håller i sig. Ändå finns ju dendär känslan av osäkerhet hela tiden för jag vet ju att detta inte är en sådan grej som bara löser sig i en handvändning och bara vetskapen om att ett bakslag kan komma när som helst gör mig skräckslagen.
Fick en kommentar om att det är tragiskt att jag tror på hans lögner och en gång pundare=alltid pundare.
Som svar på tal på det säger jag bara att älskar man någon som jag älskar honom måste man ge det en chans tills man verkligen inser att det är kört. Och nej jag tror inte på hans lögner, jag ser när han ljuger, jag känner det på mig osv. Och att jag ger OSS en sista chans är inte för att jag är så jävla korkad och tror på några tomma löften, det är för att han är min största kärlek och far till mitt barn och jag tycker att alla är värda en sista chans, inte minst är ett barn alltid värd 2 föräldrar som finns där.
Sedan är jag inte så trångsynt att jag anser att en pundare alltid kommer att punda. Jag anser att en pundare antingen blir en nykter sådan eller dör. Det är bara en fråga om hur lång tid det tar innan de kommer dit. Antagligen. Och jag hoppas såklart att han är där nu.
Med resten går det bra, knarkandet menar jag. Inget återfall ännu och självklart önskar jag ju att det håller i sig. Ändå finns ju dendär känslan av osäkerhet hela tiden för jag vet ju att detta inte är en sådan grej som bara löser sig i en handvändning och bara vetskapen om att ett bakslag kan komma när som helst gör mig skräckslagen.
Fick en kommentar om att det är tragiskt att jag tror på hans lögner och en gång pundare=alltid pundare.
Som svar på tal på det säger jag bara att älskar man någon som jag älskar honom måste man ge det en chans tills man verkligen inser att det är kört. Och nej jag tror inte på hans lögner, jag ser när han ljuger, jag känner det på mig osv. Och att jag ger OSS en sista chans är inte för att jag är så jävla korkad och tror på några tomma löften, det är för att han är min största kärlek och far till mitt barn och jag tycker att alla är värda en sista chans, inte minst är ett barn alltid värd 2 föräldrar som finns där.
Sedan är jag inte så trångsynt att jag anser att en pundare alltid kommer att punda. Jag anser att en pundare antingen blir en nykter sådan eller dör. Det är bara en fråga om hur lång tid det tar innan de kommer dit. Antagligen. Och jag hoppas såklart att han är där nu.
Jag tar iallafall vara på varje minut jag har med min familj nu och jag har faktiskt känt mig riktigt lycklig många stunder sista tiden. Trots att det är november månad och jag i vanliga fall hade varit tokdeppig vid det här laget.
Bild på ena sidan av muggen sambon fick idag
