Soffans

3 dagar efter fars dag tog han ett återfall. Jag gav då 2 alternativ. Separera eller lägg in dig på behandling. Han valde behandling. Vi bestämde också att han skulle bo kvar hos oss tills dess att han skulle dit, under förutsättning att han var nykter då såklart. Det har nu gått lite mer än 1 vecka sedan dess och imorse var det klippt igen. Han kom hem och var väck. Förnekade detta, såklart, som han alltid gör. Men jag behöver egentligen inget erkännande. Jag ser och hör så väl på honom iallafall. 
Nu får han bo någon annanstans tills behandlingen äger rum.
Soc ringde mig idag och pratade lite, kollade läget liksom, och jag fick veta att det kommer dröja ungefär en månad innan han får komma dit. För er som undrar är det så att man måste gå genom soc för att kommunen ska stå för kostnaderna för behandlingen, vilket är ett måste då det är svindyrt. Man skulle lätt få en natt på Hilton hotell för de pengarna.
Detta är nu sista utvägen och jag hoppas så förbannat på att det ska ge något slags resultat. 
Han missar många viktiga stunder med sitt barn i och med detta. Hans förlust. För hennes del är det bättre att han är frånvarande nu och har en chans att finnas med i bilden längre fram. För hon kommer behöva honom. 

Blandade känslor från min sida i det här. Känner mig helt förtvivlad samtidigt som jag känner mig lättad. Jag orkar verkligen inte gå som på nålar och vänta på att återfall efter återfall ska komma. Jag orkar inte vara orolig och rädd direkt jag lämnar hemmet.
Jag vill känna mig trygg när jag lämnar mitt barn med sin far och jag vill känna mig trygg i att veta vem som möter mig i dörren varje dag. Jag vill ha trygghet, kärlek och respekt. Inga jävla lögner, varken svarta eller vita.
Önskar verkligen att vi kan komma dit en vacker dag.. 

Just precis nu är det ett stort hål i mig. Känner mig så himla ensam och jag saknar ihjäl mig efter honom. Men jag vet samtidigt att jag måste vara stark och inte låta dessa känslor ta över...får gråta mina tårar idag och torka dem till imorgon så att vi tar oss igenom ännu en dag. 

Denna tid som borde vara den lyckligaste i mitt liv är det absolut jobbigaste jag varit med om. Jag borde vara lycklig och bara njuta av att se mitt barn utvecklas varje dag, le mot mig och ta min hand. Och visst är jag lycklig alla dessa stunder, men de mörkas rejält av klumpen i magen och ständig ångest över framtiden.

För dig ska jag göra allt, alltid.