Soffans

Jag önskar sååå att jag snart ska vakna, att det bara var en mardröm och att jag kan väcka dig som mumlar att det inte är någon fara och lägger armen runt mig så jag kan somna igen..som det brukar.

Men det är ingen dröm. Du är inte här och det finns ingenstans jag kan hitta dig heller..för den jag letar efter finns inte i din kropp just nu, det är någon annan. Så känns det. Många tänker nog att det "bara är ett återfall". Och ja, det är bara så. Men för mig är det så mycket mer.. Ett svek, eller föresten, flera svek. En känsla av ensamhet som är svår att beskriva..och framförallt, min tillit som smulas i bitar mer och mer för varje gång. Och de flesta vet att ett förhållande till stor del bygger på det. Han är så viktig för mig, i mitt liv. Jag har aldrig träffat någon som fått mig känna som jag gör med honom. Riktig lycka, riktig kärlek. Jag saknar honom..vill att allt ska vara som vanligt..om han så bara satt här hemma vid datorn och spelade lol..bara han var sig själv. Måste även tillägga att han är en helt fantastisk, underbar pappa när han är nykter. I inlägget "Då var vi här igen.." såg jag såhär i efterhand att man kan missuppfatta det jag skrev om vårdnad och att ta hand om barnet och jag menar förstås att han inte är kapabel till det när han är väck. Som nykter är han som sagt en otroligt bra pappa.
Anyway, jag är beredd att kämpa så mycket för oss..hoppas han är beredd att göra detsamma nu..nu om någonsin. För det här var en gång för mycket. Omständigheterna gjorde att detta var värre än alla andra gånger. För han satte något så dyrt och fint på spel nu. Vet fortfarande inte hur vi ska lösa detta, gå vidare...om det ens är jag som ska tänka på det? Jag vet inte. Det är nog ingen som vet..vi får se helt enkelt..orkar inte tänka.

Är så glad över vår vackra, härliga dotter..Hon lyfter verkligen tillvaron nu, håller mig flytande. Hon har varit ovanligt lugn idag..ligger och tittar men skriker inte eller låter alls nästan. Inte många leenden heller idag. Dom blir väl små speglar av en själv antar jag.

Var du än är kommer det alltid vara du<3

 

Han kom hem..lika såsig som innan han gick. Men denna gång mer ärlig än på länge. Fick äntligen ett svar på mina misstankar, utan att jag behövde ett konkret bevis och ställa honom mot väggen. Denna gång erkände han själv..Theralen..som jag trodde, som jag frågade om igår och i förrgår.. En jävla allergimedicin liksom..Men jag har ätit den själv, mot panikångest och nog fan blir man seg alltid..och då åt jag rekomenderad dos vilket jag tvivlar på att han gör.
Nu är frågan, hur går man vidare? Hur ska jag göra? Han har ljugit om dettt i över ett halvår. Han har haft dendär burken hela tiden, tillgänglig, men inte sagt ngt. Ingen biggie kanske ni tycker men det är det faktiskt..för att konstant gå runt med dendär klumpen i magen, känslan av att jag inte vet var jag har honom är fruktansvärd. Vem ska jag få luta mig mot? Vem ska trösta mig? Vem lyfter mig när jag inte orkar stå? Ingen. Jag vågar aldrig känna efter, för om jag ramlar så faller allt runtomkring mig också. Så jag är pelaren som håller huset uppe. Ser till att allt funkar. 

Visst finns han där, ofta, oftast faktiskt. Men det är dehär gångerna då han sviker som gör att helheten blir så himla ostabil. För innan jag har hunnit gå vidare efter ett svek så kommer nästa..
Nu kan man ju fråga sig vrf jag står kvar? För att jag älskar honom så jävla mycket. Bara därför. För att han kan lyssna, förstå mig, få mig att må bra, att tro på mig själv, att känna att jag duger som jag är, få mig att skratta, känna mig uppskattad, för att jag kan vara mig själv 100% jämt och han tycker om mig ändå. När jag är tokstressad är han lugn, när jag är en bitterfitta säger han ifrån men kan sekunden efter ge all kärlek man behöver för att med ett smile fortsätta dagen. Han är så bra förstår ni, när han är nykter. 
Samtidigt har han ju varit sådär underbar, men ändå ljugit bakom dendär fasaden, ljugit mig rakt upp i ansiktet när jag frågat om domdär satans pillrena. Känner mig så förvirrad..vad är egentligen äkta? 
Fan alltså.
Måste nog fundera över natten och få lite klarhet i det här. 

Föresten, jag är ju VÄLDIGT öppen i min blogg, skriver personliga saker om mig och min sambo. Jag ska säga att han vet om det för det första, för det andra läser han den själv ibland. Jag nämner inga namn så de som känner mig vet förstås vem han är men en utomstående vet ju ej vem jag pratar om i person. 
Jag väljer att göra detta för att det hjälper mig att ta mig framåt. Jag tänker även som så att när folk bloggar om sin cancer, sina barn, sitt missbruk och genom det hjälper andra och ger hopp till dem i samma situation, kan väl jag blogga om hur det är att leva med en missbrukare. För satan vad många det finns i min sits. Och även om det inte är positiva grejer som skrivs här kan det alltid vara en tröst att inte vara ensam. 

Jag har fått barn, kommer skriva en liten förlossningsberättelse när jag orkar. Nu är det annat jag behöver skriva..känns som jag sprängs snart.


Nu är det dags igen..andra dagen min sambo varit "skum"..eller hur man nu ska uttrycka sig. Sluddrig, seg, minnesförlust, smått manisk, pratar grötigt, lazy-eye, små pupiller, sitter och halvsover vid matbordet osv. Hans förklaring? Trött. Som vanligt. Men hur fan ska jag kunna tro på det?! Förra veckan hade han också sovit dåligt..och var trött. Men inte var han såhär konstig då? Då var han trött som alla andra människor är.

Jag tror han har tagit ngt men vet dock inte vad, bad honom pissa på sticka som jag beställt hem och det visade ingenting. Vilket jag inte trodde heller. För han vet att jag har dem och vore korkad om han valde opiater, benso etc. då det vore väldigt enkelt för mig att få svart på vitt. 
Men han har ju visat att det går att knarka på de mest konstiga grejer tidigare så vrf inte nu lixom..allergimedicin t.ex. går det att bli jävligt såsig på om man tar en viss mängd. Min gissning nu är ngt muskelavslappnande eller dyl.

Måste säga att jag börjar nå min gräns...pallar snart inte mer. Ofattbart att man kan skita så totalt i både den man påstår sig vilja dela livet med och sitt barn, sitt eget kött och blod. Det kommer komma en dag då hon frågar mig vrf pappa inte valde oss...vad fan ska jag svara då? Men det är väl så det är, han är en missbrukare och dom tänker inte som andra gör. En impuls sen är det kört. Jag kanske var för godtrogen, dum och naiv ändå som valde att skaffa barn med en missbrukare? Fast jag är så glad att jag gjorde det med tanke på vilken underbar dotter jag fick.

Vi får se hur det går...uppdaterar väl snart med en fortsättning på denna skit. Just nu känner jag att jag står i valet och kvalet, stå ut lite till eller helt enkelt skita i det, skaffa en mindre lägenhet och göra allt jag kan för att min fina tjej ska få det så bra som möjligt? Isf tänker jag söka egen vårdnad om henne. Blir inte svårt att få. Sen vill jag självklart att han träffar henne så mkt som möjligt men vill ju inte lämna henne hos honom själv. Kan man inte ta hand om sig själv och styra över sitt handlande kan man inte ta hand om ett barn heller. Punkt. Hon ska aldrig stå och känna att hon behöver ta hand om sin förälder, sånt gör barn skadade för livet.
Får la se vart det bär..har ju inga bevis för att han tagit något. Men köper inte det där att han är "trött".

Jaja, slut på novellen för idag. Skönt att lätta tankarna lite. Får se om han kommer hem..han tog hunden och drog för ett tag sen utan att säga ngt så det bådar ju inte så gott.. Fyfan jävla skit alltså...