Soffans

Han kom hem..lika såsig som innan han gick. Men denna gång mer ärlig än på länge. Fick äntligen ett svar på mina misstankar, utan att jag behövde ett konkret bevis och ställa honom mot väggen. Denna gång erkände han själv..Theralen..som jag trodde, som jag frågade om igår och i förrgår.. En jävla allergimedicin liksom..Men jag har ätit den själv, mot panikångest och nog fan blir man seg alltid..och då åt jag rekomenderad dos vilket jag tvivlar på att han gör.
Nu är frågan, hur går man vidare? Hur ska jag göra? Han har ljugit om dettt i över ett halvår. Han har haft dendär burken hela tiden, tillgänglig, men inte sagt ngt. Ingen biggie kanske ni tycker men det är det faktiskt..för att konstant gå runt med dendär klumpen i magen, känslan av att jag inte vet var jag har honom är fruktansvärd. Vem ska jag få luta mig mot? Vem ska trösta mig? Vem lyfter mig när jag inte orkar stå? Ingen. Jag vågar aldrig känna efter, för om jag ramlar så faller allt runtomkring mig också. Så jag är pelaren som håller huset uppe. Ser till att allt funkar. 

Visst finns han där, ofta, oftast faktiskt. Men det är dehär gångerna då han sviker som gör att helheten blir så himla ostabil. För innan jag har hunnit gå vidare efter ett svek så kommer nästa..
Nu kan man ju fråga sig vrf jag står kvar? För att jag älskar honom så jävla mycket. Bara därför. För att han kan lyssna, förstå mig, få mig att må bra, att tro på mig själv, att känna att jag duger som jag är, få mig att skratta, känna mig uppskattad, för att jag kan vara mig själv 100% jämt och han tycker om mig ändå. När jag är tokstressad är han lugn, när jag är en bitterfitta säger han ifrån men kan sekunden efter ge all kärlek man behöver för att med ett smile fortsätta dagen. Han är så bra förstår ni, när han är nykter. 
Samtidigt har han ju varit sådär underbar, men ändå ljugit bakom dendär fasaden, ljugit mig rakt upp i ansiktet när jag frågat om domdär satans pillrena. Känner mig så förvirrad..vad är egentligen äkta? 
Fan alltså.
Måste nog fundera över natten och få lite klarhet i det här. 

Föresten, jag är ju VÄLDIGT öppen i min blogg, skriver personliga saker om mig och min sambo. Jag ska säga att han vet om det för det första, för det andra läser han den själv ibland. Jag nämner inga namn så de som känner mig vet förstås vem han är men en utomstående vet ju ej vem jag pratar om i person. 
Jag väljer att göra detta för att det hjälper mig att ta mig framåt. Jag tänker även som så att när folk bloggar om sin cancer, sina barn, sitt missbruk och genom det hjälper andra och ger hopp till dem i samma situation, kan väl jag blogga om hur det är att leva med en missbrukare. För satan vad många det finns i min sits. Och även om det inte är positiva grejer som skrivs här kan det alltid vara en tröst att inte vara ensam.