Soffans

Denna helg har karln varit hemma på permis. Jätteskönt att ha honom hemma lite. Dock känns det jävligt jobbigt nu när han har åkt tillbaka igen. Vet inte om det är därför jag just i skrivande stund har en stooor orosklump i magen.. Det här han lever i, och även vi som åker med på köpet, är ingen rolig värld. Man kan aldrig veta vad man har för personer omkring sig. Människor på droger är oberäknerliga och tänker inte alls på samma sätt som en annan. 

Jag har börjat fundera väldigt mycket på tiden efteråt, efter hans behandling alltså. Jag vet att jag inte ska göra det, att jag ska fokusera på nuet, men det är så himla svårt. Jag VILL ju att han ska lyckas vara nykter då, jag VILL att han ska finnas i våra liv, jag VILL leva med honom i resten av mitt liv, jag VILL att dottern ska ha sin pappa. Varför kan jag inte få ett papper på att det blir som JAG VILL??? 

Det är fruktansvärt frustrerande att inte ha en aning. Ingen kan ju spå i framtiden i en annan situation heller men man kan väl på ett ungefär tänka sig hur nämsta månaden framåt kommer att se ut då. Här kan allt vändas upp och ned på 1 timme. Då hänger man inte riktigt med. 

Till saken, jag har funderat mycket på en flytt. Under en tid, till en annan stad alltså, så att han kan få landa i sig själv, så att ingen av hans pundarvännet har någon "användning" av honom då han skulle vara för långt bort för att vara möjlig att träffa. Efter en tid skulle dessa människor sluta höra av sig, och förhoppningsvis skulle det bli enklare för honom att bo här i stan sedan, när ingen viftar med piller framför näsan på honom. 

 

Men det är ju ingen vettig lösning egentligen. Det är en möjlighet, men inget som garanterat fungerar. Risken finns ju att han dras till liknande människor på nästa ställe också. Och där har vi ingen familj eller vänner (vettiga sådana) som kan finnas för oss. Så allt skulle bli så mycket jobbigare på så sätt.

Menmen vi får se hur det blir med den biten. Ang mitt mående har det blivit bättre. Jag har börjat röka igen. Inte i närheten av de mängder som förut, men omkring 3-5 cigg om dagen iaf. Det fungerar mot panikattackerna men känns ju så jävla sämst med tanke på att jag höll uppe i flera månader innan. Jaja, ska försöka hålla det till några om dagen. Då är det rätt enkelt att sluta sen när jag vill.

Nej nu blir det lite matlagning här då lillan somnade tidigt idag. Gäller att passa på då! 

Jag hoppas fan att min dåliga känsla för en gångs skull är utan grunder. Har en väldigt stark intuition och ofta känner jag såhär när något håller på/har hänt mina nära och kära.
"/