Nu mår jag skit.
Tänker i mitt första inlägg på jävligt länge börja med att säga att jag mår skitdåligt. Jag behöver få skriva det för det är verkligen så det känns just nu. Meeen ska väl börja med en liten uppdatering sedan sist.
Det har det hänt mycket under månaderna som har gått. Han tog ett återfall den 2a maj, lite mer en 1 månad efter hemkomst. Käkade benso och tram i 2 dagar. Som tur var blev det ett mycket kort snedsteg och efter det ordnade saker och ting upp sig riktigt bra.
Hans soc har varit otroligt hjälpsam. Fixade in honom på substutitionsprogram (kort och gott, man behandlar narkomaner med narkotika vilket har visat stora framgångar för personer med s.k opiatmissbruk), han fick en psykologkontakt och går på ett privat behandlingscenter där de är väldigt måna om patienterna och försöker skräddarsy behandlingen så att det ska passa individens liv.
Detta har hjälpt honom att hålla sig nykter sedan 17de juni vilket är ett ordentligt kliv i rätt riktning. Det märks på hela vår tillvaro.
Jag har mått så otroligt bra under den här tiden. Han har blivit en fantastisk pappa till vår dotter och hon avgudar sin far. De har ett ovanligt starkt band till varandra och jag är så glad att de har lyckats skapa det trots allt som hänt under hennes första levnadsår. Hon skiner som en sol när hon ser honom och är nästan hellre hos honom än hos mig.
Jag fick tillbaka tron på oss. Hoppet om att det kommer gå vägen, att vi också kommer få leva ett normalt familjeliv en dag. Jag vågade planera in honom i vår framtid, vågade tro att vi kanske kunde köpa hus och ja, räkna med honom som man skulle göra med en "vanlig" kille liksom.
Jag blev gravid i början på sommaren och eftersom det kändes så himla bra och som att den här medicineringen och hjälpen han fick skulle fungera så valde vi att behålla barnet. Så den 10/2 (beräknat) kommer ett syskon till dottern.
Ja det var väl i korta drag vad som hänt sedan sist jag skrev något här.
Till dagens dilema då. Jag tycker mig känna att tillvaron kanske inte är så stabil som jag hade önskat. Han går mer och mer in i sin egen värld. En värld där hans behov, tankar och känslor går före alla andras. Det skrämmer mig.
Vet inte om det är någon slags höstdepression som är på gång och som gör att medicinen inte fungerar lika bra eller om det helt enkelt är så att suget efter droger, efter att få fly verkligheten börjar bli större än han klarar av.
Än är det inte kört, det ska sägas. Han har inte gjort något än. Men jag känner hur bräcklig våran relation är just nu och hur kylig och hård han är mot mig. Det brukar vara ett tecken på att något är knas.
Jag känner mig därför jävligt ensam i tvåsamhet nu. Jag väntar barn vafan. Jag behöver också stöd och någon som lyssnar på hur JAG känner. :(
Har bett om en psykolog hos mödravården nu igen iallafall. Känner att jag behöver rensa tankarna och lätta hjärtat någonstans nu annars kvävs jag i alla frustrationskänslor som kastar omkring i min kropp.
Får se när vi ses igen! Nu när det går mot vintertider kanske jag blir bättre på att ägna bloggen lite kärlek. Kanske.
Hans soc har varit otroligt hjälpsam. Fixade in honom på substutitionsprogram (kort och gott, man behandlar narkomaner med narkotika vilket har visat stora framgångar för personer med s.k opiatmissbruk), han fick en psykologkontakt och går på ett privat behandlingscenter där de är väldigt måna om patienterna och försöker skräddarsy behandlingen så att det ska passa individens liv.
Detta har hjälpt honom att hålla sig nykter sedan 17de juni vilket är ett ordentligt kliv i rätt riktning. Det märks på hela vår tillvaro.
Jag har mått så otroligt bra under den här tiden. Han har blivit en fantastisk pappa till vår dotter och hon avgudar sin far. De har ett ovanligt starkt band till varandra och jag är så glad att de har lyckats skapa det trots allt som hänt under hennes första levnadsår. Hon skiner som en sol när hon ser honom och är nästan hellre hos honom än hos mig.
Jag fick tillbaka tron på oss. Hoppet om att det kommer gå vägen, att vi också kommer få leva ett normalt familjeliv en dag. Jag vågade planera in honom i vår framtid, vågade tro att vi kanske kunde köpa hus och ja, räkna med honom som man skulle göra med en "vanlig" kille liksom.
Jag blev gravid i början på sommaren och eftersom det kändes så himla bra och som att den här medicineringen och hjälpen han fick skulle fungera så valde vi att behålla barnet. Så den 10/2 (beräknat) kommer ett syskon till dottern.
Ja det var väl i korta drag vad som hänt sedan sist jag skrev något här.
Till dagens dilema då. Jag tycker mig känna att tillvaron kanske inte är så stabil som jag hade önskat. Han går mer och mer in i sin egen värld. En värld där hans behov, tankar och känslor går före alla andras. Det skrämmer mig.
Vet inte om det är någon slags höstdepression som är på gång och som gör att medicinen inte fungerar lika bra eller om det helt enkelt är så att suget efter droger, efter att få fly verkligheten börjar bli större än han klarar av.
Än är det inte kört, det ska sägas. Han har inte gjort något än. Men jag känner hur bräcklig våran relation är just nu och hur kylig och hård han är mot mig. Det brukar vara ett tecken på att något är knas.
Jag känner mig därför jävligt ensam i tvåsamhet nu. Jag väntar barn vafan. Jag behöver också stöd och någon som lyssnar på hur JAG känner. :(
Har bett om en psykolog hos mödravården nu igen iallafall. Känner att jag behöver rensa tankarna och lätta hjärtat någonstans nu annars kvävs jag i alla frustrationskänslor som kastar omkring i min kropp.
Får se när vi ses igen! Nu när det går mot vintertider kanske jag blir bättre på att ägna bloggen lite kärlek. Kanske.
