Härliga jobbmorgon
Tänk att få starta arbetsdagen såhär😍
En av fördelarna med mitt jobb som personlig assistent👍
Just den här dagen ingick hundpromenad i jobbet och jag fick möjlighet att njuta av solen som letade sig fram på himlen. Ibland behövs inte alls mycket för att ge en dag det lilla extra som gör att man får ny energi. 😀🐕🌞👌
Vad är det bästa med ert jobb?
Bloggförsök nr 2000
Hej, igen.
Det var ett tag sedan sist, kan man ju säga😉 Vet inte om det här med blogg är min grej riktigt men jag vill ändå göra ett försök. Gillar ju att skriva och mår bra av att skriva av mig tankar och reflektioner här.
Satt nyss och läste igenom gamla inlägg. Finns ju en hel del angående sambons missbruk och ännu längre tillbaka, lite om mig och exet. Det får vara kvar, det är ju trots allt mitt förflutna vare sig jag vill eller inte. Det ger även en bra bild utav hur ett liv med en missbrukare ser ut, och hur de som står bredvid känner och mår. Förhoppningsvis ger det någon i liknande situation någonting.
Blir nästan gråtfärdig när jag läser om mitt tidigare medberoende, om mina blåögda tankar. Jag kan med lättnad i rösten säga att jag nu är 3 år äldre och betydligt klokare👍
Såå..en liten uppdate är väl på sin plats.
●Jag och min (sedan 2 år nyktra) sambo hänger ihop än. Firar 4-årig förlovning om ganska precis 1 månad.
●Jag fick ett till barn, en lillasyster till L för 2 år sedan. Hon kommer gå under bokstaven E här på bloggen.
●Jag jobbar fortfarande som personlig assistent, mestadels med personer som har autismdiagnos.
●Jag har flyttat till Torshälla (sedan 3 år), en liten ort ca 8km från Eskilstuna.
●Jag har slutat röka (feströker fortfarande dock)
●Jag har ännu inte fått smak för det här med gym, trots ett par försök med min mycket motiverade och peppade vän.
●Jag har istället upptäckt löpningen och sprang förra året ett lopp på 1mil. I år har jag tänkt köra samma lopp och kanske även vårruset eller lidingöloppet.
●Jag har börjat intressera mig för matlagning, ekologiskt, fair trade, vegetariskt och annat som främjar hållbar utveckling.
●Mina största intressen just nu är:
♡Shoppa barnkläder👭
♡Kolla serier💻
♡Äta kakor🍩 (japp, ni läser rätt)
♡Promenader med hunden🐕
♡Löpning🏃
♡Akvariefiskar (med en lätt nördvarning🐠🐚🐡)
Med det rundar jag av detta inlägg och hoppas att min motivation för bloggen håller i sig.
På återseende! 😙
Här är vi (bilder från sommaren/vintern -15)
Nu mår jag skit.
Tänker i mitt första inlägg på jävligt länge börja med att säga att jag mår skitdåligt. Jag behöver få skriva det för det är verkligen så det känns just nu. Meeen ska väl börja med en liten uppdatering sedan sist.
Det har det hänt mycket under månaderna som har gått. Han tog ett återfall den 2a maj, lite mer en 1 månad efter hemkomst. Käkade benso och tram i 2 dagar. Som tur var blev det ett mycket kort snedsteg och efter det ordnade saker och ting upp sig riktigt bra.
Hans soc har varit otroligt hjälpsam. Fixade in honom på substutitionsprogram (kort och gott, man behandlar narkomaner med narkotika vilket har visat stora framgångar för personer med s.k opiatmissbruk), han fick en psykologkontakt och går på ett privat behandlingscenter där de är väldigt måna om patienterna och försöker skräddarsy behandlingen så att det ska passa individens liv.
Detta har hjälpt honom att hålla sig nykter sedan 17de juni vilket är ett ordentligt kliv i rätt riktning. Det märks på hela vår tillvaro.
Jag har mått så otroligt bra under den här tiden. Han har blivit en fantastisk pappa till vår dotter och hon avgudar sin far. De har ett ovanligt starkt band till varandra och jag är så glad att de har lyckats skapa det trots allt som hänt under hennes första levnadsår. Hon skiner som en sol när hon ser honom och är nästan hellre hos honom än hos mig.
Jag fick tillbaka tron på oss. Hoppet om att det kommer gå vägen, att vi också kommer få leva ett normalt familjeliv en dag. Jag vågade planera in honom i vår framtid, vågade tro att vi kanske kunde köpa hus och ja, räkna med honom som man skulle göra med en "vanlig" kille liksom.
Jag blev gravid i början på sommaren och eftersom det kändes så himla bra och som att den här medicineringen och hjälpen han fick skulle fungera så valde vi att behålla barnet. Så den 10/2 (beräknat) kommer ett syskon till dottern.
Ja det var väl i korta drag vad som hänt sedan sist jag skrev något här.
Till dagens dilema då. Jag tycker mig känna att tillvaron kanske inte är så stabil som jag hade önskat. Han går mer och mer in i sin egen värld. En värld där hans behov, tankar och känslor går före alla andras. Det skrämmer mig.
Vet inte om det är någon slags höstdepression som är på gång och som gör att medicinen inte fungerar lika bra eller om det helt enkelt är så att suget efter droger, efter att få fly verkligheten börjar bli större än han klarar av.
Än är det inte kört, det ska sägas. Han har inte gjort något än. Men jag känner hur bräcklig våran relation är just nu och hur kylig och hård han är mot mig. Det brukar vara ett tecken på att något är knas.
Jag känner mig därför jävligt ensam i tvåsamhet nu. Jag väntar barn vafan. Jag behöver också stöd och någon som lyssnar på hur JAG känner. :(
Har bett om en psykolog hos mödravården nu igen iallafall. Känner att jag behöver rensa tankarna och lätta hjärtat någonstans nu annars kvävs jag i alla frustrationskänslor som kastar omkring i min kropp.
Får se när vi ses igen! Nu när det går mot vintertider kanske jag blir bättre på att ägna bloggen lite kärlek. Kanske.
Hans soc har varit otroligt hjälpsam. Fixade in honom på substutitionsprogram (kort och gott, man behandlar narkomaner med narkotika vilket har visat stora framgångar för personer med s.k opiatmissbruk), han fick en psykologkontakt och går på ett privat behandlingscenter där de är väldigt måna om patienterna och försöker skräddarsy behandlingen så att det ska passa individens liv.
Detta har hjälpt honom att hålla sig nykter sedan 17de juni vilket är ett ordentligt kliv i rätt riktning. Det märks på hela vår tillvaro.
Jag har mått så otroligt bra under den här tiden. Han har blivit en fantastisk pappa till vår dotter och hon avgudar sin far. De har ett ovanligt starkt band till varandra och jag är så glad att de har lyckats skapa det trots allt som hänt under hennes första levnadsår. Hon skiner som en sol när hon ser honom och är nästan hellre hos honom än hos mig.
Jag fick tillbaka tron på oss. Hoppet om att det kommer gå vägen, att vi också kommer få leva ett normalt familjeliv en dag. Jag vågade planera in honom i vår framtid, vågade tro att vi kanske kunde köpa hus och ja, räkna med honom som man skulle göra med en "vanlig" kille liksom.
Jag blev gravid i början på sommaren och eftersom det kändes så himla bra och som att den här medicineringen och hjälpen han fick skulle fungera så valde vi att behålla barnet. Så den 10/2 (beräknat) kommer ett syskon till dottern.
Ja det var väl i korta drag vad som hänt sedan sist jag skrev något här.
Till dagens dilema då. Jag tycker mig känna att tillvaron kanske inte är så stabil som jag hade önskat. Han går mer och mer in i sin egen värld. En värld där hans behov, tankar och känslor går före alla andras. Det skrämmer mig.
Vet inte om det är någon slags höstdepression som är på gång och som gör att medicinen inte fungerar lika bra eller om det helt enkelt är så att suget efter droger, efter att få fly verkligheten börjar bli större än han klarar av.
Än är det inte kört, det ska sägas. Han har inte gjort något än. Men jag känner hur bräcklig våran relation är just nu och hur kylig och hård han är mot mig. Det brukar vara ett tecken på att något är knas.
Jag känner mig därför jävligt ensam i tvåsamhet nu. Jag väntar barn vafan. Jag behöver också stöd och någon som lyssnar på hur JAG känner. :(
Har bett om en psykolog hos mödravården nu igen iallafall. Känner att jag behöver rensa tankarna och lätta hjärtat någonstans nu annars kvävs jag i alla frustrationskänslor som kastar omkring i min kropp.
Får se när vi ses igen! Nu när det går mot vintertider kanske jag blir bättre på att ägna bloggen lite kärlek. Kanske.
Familj, vardag och framtid.
Sambon har nu varit hemma på heltid i snart 3 veckor. Dvs han bor nu hemma och har endast s.k eftervård på från behandlingshemmet, så de kommer hem till oss 2 ggr i veckan och han får lämna pissprov och samtala lite.
Än så länge fungerar det bra, han har varit nykter nästan 4 månader nu. Låter nog som en väldigt kort period i de flestas öron men det är ju så att för varje dag som nykter återvänder livet lite i taget och man kan börja uppskatta saker mer och mer trots att man inte är påverkad. Det märks så väl på honom.
Dessutom har behandlingen haft en del andra possitiva effekter också. Han har börjat ansvara för saker och ting som hör vardagslivet till. Som städning, tvätt, disk, sopor, matlagning osv.. Sådant som jag förut behövde tjata om i en vecka innan det hände något, görs nu automatiskt alltså ;)
Det är jävligt skönt. Det blir betydligt mycket mindre tjaffs om skitgrejer och en mer vuxen relation.
Nu är det bara att ta dagen som den kommer, göra det bästa vi kan av varje dag. Denna månad (april alltså) är han hemma med dottern och jag jobbar. I början på maj kommer även han att börja jobba så vi får hålla tummarna för att det ska fungera bra det med.
Och älskade lilltjejen då.. hon har blivit så stor. 8,5 månad nu! Herregud, nyss var hon en liten, skrynklig plutt i min famn och nu är hon liksom ett BARN. Hon pratar lite smått, leker, går om man håller i händerna och får mer och mer personlighet varje dag. Det är underbart att se henne växa upp.
Och älskade lilltjejen då.. hon har blivit så stor. 8,5 månad nu! Herregud, nyss var hon en liten, skrynklig plutt i min famn och nu är hon liksom ett BARN. Hon pratar lite smått, leker, går om man håller i händerna och får mer och mer personlighet varje dag. Det är underbart att se henne växa upp.
En riktig gosunge är hon också. Vill gärna sitta i knä i soffan och kramas. :)
Mm, det var nog allt för idag. Nu är det dags för det första jobbpasset av 3 denna vecka. 17,5 h per pass vilket blir 52,5h. Känns bra, då kanske man överlever en månad till hehe. För dem som undrar vad jag jobbar med är jag personlig assistent till personer med autism, psykosociala eller fysiska funktionshinder. Världens bästa jobb. Önskar bara att jag hade en fast anställning istället för timvik men det funkar bra ändå.
Bild på mig och lilltösa:)
Mm, det var nog allt för idag. Nu är det dags för det första jobbpasset av 3 denna vecka. 17,5 h per pass vilket blir 52,5h. Känns bra, då kanske man överlever en månad till hehe. För dem som undrar vad jag jobbar med är jag personlig assistent till personer med autism, psykosociala eller fysiska funktionshinder. Världens bästa jobb. Önskar bara att jag hade en fast anställning istället för timvik men det funkar bra ändå.
Bild på mig och lilltösa:)
Jag kan bara vara jag..
Ibland känner jag mig oprovocerat ensam. Det känns då som om ingen i hela världen förstår mig och jag känner mig hjälplös inför livet.
Jag är rädd för att lägga tunga tankar på någon annan, rädd för att bli dömd, rädd för att folk inte tycker om mig för den jag är. Jag är också rädd för att människor kanske inte är dem de verkar vara, rädd för att bli lämnad av min partner och rädd för att bli sviken av vänner.
Jag är rädd för att människor ska tycka att jag är konstig, fastän jag vet att en del gör det och jag ändå inte bryr mig egentligen.
Och så är det med alla dessa saker. Jag skiter ju egentligen i vilket så vad är jag så förbannat rädd för?
Ja, ibland är nog livet såhär för de flesta. Ibland känns allt för stort, man tappar fotfästet för 1 sekund och får ångestkänslor, vilket jag tror dessa tankar egentligen är. Vacklande självkänsla och brist på grundtrygghet i sig själv.
Jag tror att det är något som kommer och går hos människor under livets gång. Ingen står på toppen av berget jämt. Man är rädd för att bli sviken och lämnad. De som inte är det, vågar aldrig släppa in någon på riktigt vill jag påstå.
Ja, ibland är nog livet såhär för de flesta. Ibland känns allt för stort, man tappar fotfästet för 1 sekund och får ångestkänslor, vilket jag tror dessa tankar egentligen är. Vacklande självkänsla och brist på grundtrygghet i sig själv.
Jag tror att det är något som kommer och går hos människor under livets gång. Ingen står på toppen av berget jämt. Man är rädd för att bli sviken och lämnad. De som inte är det, vågar aldrig släppa in någon på riktigt vill jag påstå.
Jag tänker att detta är något som hör till våra urtidsegenskaper. En välfungerande grupp bygger på ömsesidig tillit, trygghet och kärlek. Samma sak med relationer. Klart som fan att vi måste ha den försvarsmekanismen att vi kan känna fruktan inför sådan som faktiskt kan skada oss.
Därför tänker jag, att det är inte konstigt att känna såhär, det är naturligt. Det är så jag väljer att se på saken.
Därför tänker jag, att det är inte konstigt att känna såhär, det är naturligt. Det är så jag väljer att se på saken.
Det är OK att vara stundvis paranoid och lite knäpp. Jag är bara JAG.
Men jag är inte ALLTID paranoid och knäpp. Jag är väldigt bra många stunder också och jag antar att det väger upp. För jag har helt fantastiska människor i min omgivning och jag är väldigt tacksam för det, för dem. Det betyder oerhört mycket för mig.
Förövrigt rullar livet på fint just nu. Sambon är hemma på permis varje helg nu och det fungerar jättebra. Det är så himla skönt att ha honom hemma. Han är så underbar och jag är så kär. Älskar min familj galet mycket.<3
Bra dagar..
Denna helg har karln varit hemma på permis. Jätteskönt att ha honom hemma lite. Dock känns det jävligt jobbigt nu när han har åkt tillbaka igen. Vet inte om det är därför jag just i skrivande stund har en stooor orosklump i magen.. Det här han lever i, och även vi som åker med på köpet, är ingen rolig värld. Man kan aldrig veta vad man har för personer omkring sig. Människor på droger är oberäknerliga och tänker inte alls på samma sätt som en annan.
Jag har börjat fundera väldigt mycket på tiden efteråt, efter hans behandling alltså. Jag vet att jag inte ska göra det, att jag ska fokusera på nuet, men det är så himla svårt. Jag VILL ju att han ska lyckas vara nykter då, jag VILL att han ska finnas i våra liv, jag VILL leva med honom i resten av mitt liv, jag VILL att dottern ska ha sin pappa. Varför kan jag inte få ett papper på att det blir som JAG VILL???
Det är fruktansvärt frustrerande att inte ha en aning. Ingen kan ju spå i framtiden i en annan situation heller men man kan väl på ett ungefär tänka sig hur nämsta månaden framåt kommer att se ut då. Här kan allt vändas upp och ned på 1 timme. Då hänger man inte riktigt med.
Till saken, jag har funderat mycket på en flytt. Under en tid, till en annan stad alltså, så att han kan få landa i sig själv, så att ingen av hans pundarvännet har någon "användning" av honom då han skulle vara för långt bort för att vara möjlig att träffa. Efter en tid skulle dessa människor sluta höra av sig, och förhoppningsvis skulle det bli enklare för honom att bo här i stan sedan, när ingen viftar med piller framför näsan på honom.
Men det är ju ingen vettig lösning egentligen. Det är en möjlighet, men inget som garanterat fungerar. Risken finns ju att han dras till liknande människor på nästa ställe också. Och där har vi ingen familj eller vänner (vettiga sådana) som kan finnas för oss. Så allt skulle bli så mycket jobbigare på så sätt.
Menmen vi får se hur det blir med den biten. Ang mitt mående har det blivit bättre. Jag har börjat röka igen. Inte i närheten av de mängder som förut, men omkring 3-5 cigg om dagen iaf. Det fungerar mot panikattackerna men känns ju så jävla sämst med tanke på att jag höll uppe i flera månader innan. Jaja, ska försöka hålla det till några om dagen. Då är det rätt enkelt att sluta sen när jag vill.
Menmen vi får se hur det blir med den biten. Ang mitt mående har det blivit bättre. Jag har börjat röka igen. Inte i närheten av de mängder som förut, men omkring 3-5 cigg om dagen iaf. Det fungerar mot panikattackerna men känns ju så jävla sämst med tanke på att jag höll uppe i flera månader innan. Jaja, ska försöka hålla det till några om dagen. Då är det rätt enkelt att sluta sen när jag vill.
Nej nu blir det lite matlagning här då lillan somnade tidigt idag. Gäller att passa på då!
Jag hoppas fan att min dåliga känsla för en gångs skull är utan grunder. Har en väldigt stark intuition och ofta känner jag såhär när något håller på/har hänt mina nära och kära.
"/
Jag hoppas fan att min dåliga känsla för en gångs skull är utan grunder. Har en väldigt stark intuition och ofta känner jag såhär när något håller på/har hänt mina nära och kära.
"/
Ångest
Oj vad känslorna går upp och ner. De senaste 2 veckorna har de bara gått utför.
Mår faktiskt inte alls bra längre..kanske var mina "lyckokänslor" bara en fasad. En mask jag drog på mig för att försöka fungera i denna nya vardag.
Oavsett vad är den masken av nu och jag känner mig läskigt likgiltig. Det är bara när lillan är i närheten jag är glad på riktigt. Jag lever helt och hållet på energin från henne. Hennes leenden, skratt, framsteg.
Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Inte för att det råder brist på människor som bryr sig eller vänner som inte finns där. För jag har fantastisk support runtomkring mig. L's farmor som ställer upp till 100%, svågerns flickvän som kommer och hjälper till med pluttis så att jag kan jobba, vänner som stöttar och frågar hur det är. Men trots allt detta känns det ensamt.
Jag har fastnat i något slags vaakum och bara väntar.. Väntar på en oviss framtid.
Jag vet att allt löser sig på ett eller annat sätt. Överlever gör vi, lycklig kommer jag bli, kärleken kommer visa sitt ansikte starkare en dag och livet går vidare. Men hur, var och när vet jag inte. Det är den ovissheten som tar kål på mig.
Jag börjar känna starkt tvivel till en del saker som jag bara inte får känna så inför. Men vafan ska jag göra? Jag är ingen superhjälte. Definitivt inte gjord av stål. Jag har också behov och jag mår nu inte heller bra.
Idag har varit en jobbig dag. Gårdagen likaså. Hela veckan och veckan innan det har mer eller mindre bestått av mestadels dåliga dagar. Det suger musten ur en.
Skulle vilja åka bort någonstans och bara vara. Någonstans där jag kan få slippa måsten och bara vara med min fina dotter.
Har haft flera panikattacker denna vecka. En kom i bilen idag när jag var påväg hem från behandlingshemmet. Pulsen ökade, jag började svettas och händerna skakade okontrollerat. Jag hackade tänder som om jag frös ordentligt och tårarna bara forsade. Så himla obehagligt när det blir så. Man förlorar helt kontrollen på kroppen.
Hoppas på en vändning snart.. Fyfan för detta.
Mår faktiskt inte alls bra längre..kanske var mina "lyckokänslor" bara en fasad. En mask jag drog på mig för att försöka fungera i denna nya vardag.
Oavsett vad är den masken av nu och jag känner mig läskigt likgiltig. Det är bara när lillan är i närheten jag är glad på riktigt. Jag lever helt och hållet på energin från henne. Hennes leenden, skratt, framsteg.
Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Inte för att det råder brist på människor som bryr sig eller vänner som inte finns där. För jag har fantastisk support runtomkring mig. L's farmor som ställer upp till 100%, svågerns flickvän som kommer och hjälper till med pluttis så att jag kan jobba, vänner som stöttar och frågar hur det är. Men trots allt detta känns det ensamt.
Jag har fastnat i något slags vaakum och bara väntar.. Väntar på en oviss framtid.
Jag vet att allt löser sig på ett eller annat sätt. Överlever gör vi, lycklig kommer jag bli, kärleken kommer visa sitt ansikte starkare en dag och livet går vidare. Men hur, var och när vet jag inte. Det är den ovissheten som tar kål på mig.
Jag börjar känna starkt tvivel till en del saker som jag bara inte får känna så inför. Men vafan ska jag göra? Jag är ingen superhjälte. Definitivt inte gjord av stål. Jag har också behov och jag mår nu inte heller bra.
Idag har varit en jobbig dag. Gårdagen likaså. Hela veckan och veckan innan det har mer eller mindre bestått av mestadels dåliga dagar. Det suger musten ur en.
Skulle vilja åka bort någonstans och bara vara. Någonstans där jag kan få slippa måsten och bara vara med min fina dotter.
Har haft flera panikattacker denna vecka. En kom i bilen idag när jag var påväg hem från behandlingshemmet. Pulsen ökade, jag började svettas och händerna skakade okontrollerat. Jag hackade tänder som om jag frös ordentligt och tårarna bara forsade. Så himla obehagligt när det blir så. Man förlorar helt kontrollen på kroppen.
Hoppas på en vändning snart.. Fyfan för detta.
Kryptiskt, ofattbart inlägg från hjärtats gömmor.
Jag knackar intensivt på din dörr. Men du släpper inte in mig.
Jag skriker och slår på dörren, ser ju dig där på insidan genom glasrutan, men når inte fram.
Vad ska jag göra? Vad ska jag ta mig till?
Du vill vara ensam därinne men vill ändå att jag står kvar här. Det är tryggt, så länge dörren finns emellan.
Om jag börjar gå ropar du tillbaka mig, säger att du vill att jag stannar, att du tycker om att ha mig där.
Du säger också att du försöker öppna, ibland till och med att du har öppnat, men jag ser att dörren är stängd. Stängd och låst.
Hur länge ska jag stå här ute? Det är kallt och ensamt. Det känns otryggt och jag vill så gärna komma in. Blir så frustrerad, arg, ledsen och desperat. Kommer du någonsin öppna dörren för mig? Släppa in mig i värmen? Låta mig vara där inne, på riktigt? Har du förmåga att öpnna dörren?
Det finns inga svar, och jag vet det. Du har inga, jag har inga.
Jag skriker och slår på dörren, ser ju dig där på insidan genom glasrutan, men når inte fram.
Vad ska jag göra? Vad ska jag ta mig till?
Du vill vara ensam därinne men vill ändå att jag står kvar här. Det är tryggt, så länge dörren finns emellan.
Om jag börjar gå ropar du tillbaka mig, säger att du vill att jag stannar, att du tycker om att ha mig där.
Du säger också att du försöker öppna, ibland till och med att du har öppnat, men jag ser att dörren är stängd. Stängd och låst.
Hur länge ska jag stå här ute? Det är kallt och ensamt. Det känns otryggt och jag vill så gärna komma in. Blir så frustrerad, arg, ledsen och desperat. Kommer du någonsin öppna dörren för mig? Släppa in mig i värmen? Låta mig vara där inne, på riktigt? Har du förmåga att öpnna dörren?
Det finns inga svar, och jag vet det. Du har inga, jag har inga.
Jag måste gilla läget och leva på hoppet om att dörren öppnas en dag. Innan jag fryser ihjäl i kylan eller inte längre ser dig genom fönstret.
http://www.youtube.com/watch?v=She-APjsQBM
http://www.youtube.com/watch?v=She-APjsQBM
Beach 2013 och annat uppdaterande.
Till att börja med.. Sambon har nu varit på behandlingshemmet i 3 veckor. Vi var där och hälsade på igår för 3e gången och det kändes bra. Är skönt att träffa honom och se att han ser lite piggare och fräschare ut, gått upp i vikt och sådär. När han åkte dit var han så sliten att han liknade en fågelunge.. Hemskt.
Dottern är sitt vanliga, glada jag och fastän hennes far varit väldigt frånvarande senaste månaderna känner hon igen hans röst och ansikte.
Jag har varit på samtal för anhörig hos en kvinna på öppenvården. Har fått väldigt många verktyg att jobba med som ska göra det lättare att tackla alla jobbiga och negativa tankar.
Senast pratade vi om det här med förväntningar. Hur jag tänker om framtiden, hur jag tror att det kommer bli, och det många undrar, tror jag att han kommer att vara ren efter behandlingen?
Det tänker jag faktiskt inte svara på. För min lilla hemläxa är nämligen att försöka, så långt det bara går, att leva här och nu. Ta en dag i taget.
För vad kan jag göra med idag om jag i tankarna är 1 år framåt i tiden och oroar mig? Förbereder mig på det värsta och är allmänt nojig över vad som KANSKE händer? Ingenting.
Jag ska ha kontroll på basicgrejer i vårt liv. Sådant som ekonomi och boende. Det ska stå skrivet på mig och jag ska ha hand om vår ekonomi eftersom att han är dålig på att hålla i pengarna än så länge. That's it. Mer behöver jag inte fundera på egentligen. Vi är trygga så länge vi har tak över huvudet och mat på bordet. Utöver det ska vi bara försöka forma dagen, göra det bästa av varje.
Tar han ett återfall en dag igen så är det bara för mig att acceptera det då, acceptera att han har valt alltså. Och att valet då inte föll på oss är hans förlust och inget jag kan förändra. Det är HANS val och inte MINA. Så jag måste sluta att försöka dra honom i rätt riktning hela tiden. Han är vuxen och det är han själv som ska ta ansvar över sitt liv. Han vet var jag står i det här så det är inget jag behöver tjata om heller.
Tar han ett återfall en dag igen så är det bara för mig att acceptera det då, acceptera att han har valt alltså. Och att valet då inte föll på oss är hans förlust och inget jag kan förändra. Det är HANS val och inte MINA. Så jag måste sluta att försöka dra honom i rätt riktning hela tiden. Han är vuxen och det är han själv som ska ta ansvar över sitt liv. Han vet var jag står i det här så det är inget jag behöver tjata om heller.
Det är så otroligt skönt och lättande att ha kommit hit. Där jag är idag. Jag har kommit till insikt med så mycket, fått så många erfarenheter och är faktiskt riktigt lycklig. Jag mår bra. Inte varje dag, inte alltid.. men oftast. Det är sant att det som inte dödar gör en starkare.
Ang. rubriken...jag ska börja träna igen. Thaiboxning, yoga och afrodans är det tänkt..återkommer när jag fått tummen ur och kommit igång. Ni ska få en smaskig före och efterbild i bikini så ni kan se resultatet ;) Haha. Beach 2013, here I come! Nä, vill i första hand bara tighta till allt löst och forma häcken lite. Några rundor i solariet och sådär. Feel-good-grejer. Självförtroende ska få komma tillbaka igen..
På återseende.
På återseende.
Just idag är jag stark..osv.
Idag kommer blogginlägget inte att handla om missbruk, svek och lögner eller om hur dåligt jag mår. För just idag är jag stark, just idag mår jag bra..hehe. Nej men till saken. Har fått väldigt många läsare sista månaderna faktiskt. Tycker det är jättekul samtidigt som det skrämmer mig lite. Jag hade ju liksom inget egentligt syfte med bloggen, det har bara blivit väldigt inriktat på det här med missbruk och hur det är att leva i det eftersom jag valt att skriva om min vardag, och en väldigt stor del av den vardagen involverar det.
Men nu, när han sitter på behandligshem, känns det som om jag börjat ägna mig mer åt mig själv, mina intressen och sådant som JAG uppskattar. Blivit mig själv och börjat må väldigt mycket bättre. Har kunnat släppa oron för honom i och med att någon annan tog över det "ansvaret".
Så nu i fortsättningen kommer jag nog att skriva om mer alldagliga saker, sådant som alla andra också gör. Typ vad jag gör om dagarna, dotterns framsteg, kanske lägger upp någon "dagens outfit"-bild om jag nu råkar haft tid att sminka mig och byta ut onepiecen mot något vettigare. Sen kan det nog bli lite bilder på fixade naglar..har nämligen fått en liten hobby i att göra motiv på naglarna när tid finns. Ungefär så intressant blir det. Förstår att alla kommer att vaka som hökar här nu i väntan på nästa inlägg;) Skämt o sido.
Så nu i fortsättningen kommer jag nog att skriva om mer alldagliga saker, sådant som alla andra också gör. Typ vad jag gör om dagarna, dotterns framsteg, kanske lägger upp någon "dagens outfit"-bild om jag nu råkar haft tid att sminka mig och byta ut onepiecen mot något vettigare. Sen kan det nog bli lite bilder på fixade naglar..har nämligen fått en liten hobby i att göra motiv på naglarna när tid finns. Ungefär så intressant blir det. Förstår att alla kommer att vaka som hökar här nu i väntan på nästa inlägg;) Skämt o sido.
Nu blir det inte mer för idag, kommer självklart uppdatera er om hur övriga livet fungerar också. När jag nu delat med mig av all skit ska ni även få höra att det löser sig, om det gör det. Men då det inte kommer att hända så mycket på den fronten förrän om några månader blir det annat däremellan.
Ser fram emot helgen nu iallafall, den kommer att innehålla jobb, besök hos min kärlek på behandlingshemmet, besök av min bästa vän Ida som kommer söndag-måndag och ska ha lite egen kvalitetstid med sitt gudbarn när jag jobbar, samt lite fix som flyttpackning, handling osv. :)
Behandling
Har varit dålig på att uppdatera här nu. Blev mycket att göra när jag blev ensam.
Efter mitt sista inlägg flyttade han först hem till en vän, eller ja, han flängde väl runt lite överallt men hade grejerna där. Sedan flyttade han hem till sin mamma för att ha en vettig "bas" iallafall.
Han blev nykter när han kom dit. Var det i ca 1 vecka, sen var det klippt igen. Körde då 1 vecka till och blev sedan nykter. Den gången endast för 5 dagar innan han drog igång igen och knarkade 1,5 vecka nu innan jul.
Han blev nykter igen 21a eller 22a och var med och firade dotterns första julafton. Efter det var han nykter fram till 28/12 då han åkte på behandling.
Han blev nykter igen 21a eller 22a och var med och firade dotterns första julafton. Efter det var han nykter fram till 28/12 då han åkte på behandling.
Han fick en väldigt bra socialsekreterare som har hand om hans ärende och som lyckades hitta ett beh. hem som jobbar med KBT (kognitiv beteende terapi) istället för 12-stegsprogram, vilket de flesta säger ska vara mer effektivt.
Men hur effektivt det är beror ju på honom själv. Han måste verkligen vilja och han måste börja ta ansvar för sitt liv.
Efter allt som varit och efter denna hemska decembermånad känner jag nu att jag släppt det där "vaket" på honom. Jag har liksom insett att jag inte kan tänka och handla åt honom. Jag är också en människa som måste fungera och må bra, och precis som han har ansvar för sig, har jag ansvar för mig och dottern. Så just nu fokuserar jag på oss och litar på att behandlingshemmet hjälper honom att lära sig att ta hand om sig själv. Hoppas även att han får bra verktyg för att handskas med kriser i livet och ett annat sätt att tänka kring droger.
Han kommer att vara där i minst 3 månader beroende på hur det fungerar. Under tiden kommer jag och L flytta till en mindre lägenhet, vi har fått en 2a rätt nära stan som är supermysig. Där har jag råd att bo själv och det känns viktigt eftersom det innebär sådan stress att vara beroende av någon som går på lina genom livet just nu.
Han kommer att vara där i minst 3 månader beroende på hur det fungerar. Under tiden kommer jag och L flytta till en mindre lägenhet, vi har fått en 2a rätt nära stan som är supermysig. Där har jag råd att bo själv och det känns viktigt eftersom det innebär sådan stress att vara beroende av någon som går på lina genom livet just nu.
Han kommer nog att flytta in till oss efter behandlingen sen, och är den lyckad, fortsätter vi att bo tillsammans och stannar nog i den lägenheten till vi får en i Säby, Torshälla, där vi står i kö. Är det däremot så att han fortfarande väljer flykten före livet efter beh. får han flytta någon annanstans och jag och L kan bo kvar där i lugn och ro ändå.
Vi blir oberoende av hans livsval.
Lillan börjar bli så stor. Idag stod hon själv mot soffan, hon äter gröt, skrattar, ropar på en om man går ut ur rummet osv. Känns ju som om det var igår hon låg stilla i min famn och bara tittade på allt runtomkring sig, helt ny i världen. Det är så underbart att se någon växa, lära sig, upptäcka. Jag önskar att det kunde bli en av hans drivkrafter framåt, att få vara med sin egen familj och se sitt barn utvecklas varje dag.
För min del gör det mindre ont nu. Vet inte om jag stängt av, vant mig vid känslan eller faktiskt inte orkar bry mig på samma sätt längre? Tror nog att jag inte vågar känna efter riktigt. Just nu är det bara att bita ihop för det som är och vänta på en bättre (hoppas jag) framtid.
Ett konstaterande jag gjort är iallafall att det som tar allra hårdast är när ens drömmar går förlorade. När man ser dem krossas i tusen bitar. För drömmar innebär hopp, hopp är kraft och energi som för en framåt. Utan hopp blir man likgiltig. Men drömmar går att skapa, så fort man läkt såren efter den som försvann kan man bygga en ny dröm, skapa nytt hopp.
Det är något alla borde ta till sig. VÅGA DRÖMMA OCH DRÖM STORT! Finns liv, finns hopp, finns hopp, finns liv.
Bjuder på en julbild på min underbara..
Bjuder på en julbild på min underbara..
Och en bild på mig själv då;)
Om styrka.
Läste några av de äldre blogginlägg jag gjort ang. missbruket och jag inser nu hur fruktansvärt blåögd jag varit. Hur gärna jag ville tro på honom fast jag egentligen så väl visste att han ljög för mig.
Det är nästan skrattretande hur tragisk situationen är när jag läser mina tankar då och nu. Insikten jag fått känns ungefär som när jag var liten och såg min morbror bakom tomemasken på julafton och plötsligt förstod att tomten faktiskt inte finns. Inser att jag varit ute och flygit bland molnen 1,5 år och nu plötsligt upptäckte att jag inte har några vingar som bär.
När jag träffade denna helt underbara person och blev så blixtförälskad kunde jag, trots att jag med egna ögon såg det, inte förstå vilka problem killen hade. Och jag hade nog inte kunnat se det på något annat sätt, för har man inte levt med en missbrukare kan man inte heller förstå hur det fungerar. Vilken otrolig makt missbruket har över personens liv.
Det är nästan skrattretande hur tragisk situationen är när jag läser mina tankar då och nu. Insikten jag fått känns ungefär som när jag var liten och såg min morbror bakom tomemasken på julafton och plötsligt förstod att tomten faktiskt inte finns. Inser att jag varit ute och flygit bland molnen 1,5 år och nu plötsligt upptäckte att jag inte har några vingar som bär.
När jag träffade denna helt underbara person och blev så blixtförälskad kunde jag, trots att jag med egna ögon såg det, inte förstå vilka problem killen hade. Och jag hade nog inte kunnat se det på något annat sätt, för har man inte levt med en missbrukare kan man inte heller förstå hur det fungerar. Vilken otrolig makt missbruket har över personens liv.
För varje dag som går kommer jag ett steg längre på min väg. Och jag har idag tagit ytterligare beslut efter vad jag hörde när jag pratade med honom. Han var nämligen väck när jag ringde och ansåg att "eftersom jag ändå inte får bo hemma nu kan jag lika gärna köra på fram till behandlingen". Detta yttrande gör att jag förstår att han inte alls vill se att det är han själv som försatt sig i situationen och att det är han själv som måste förändra den. Genom att sätta sig själv i en "offerställning" blir man också fri från ansvar. Detta är ganska typiskt för denna sjukdom eller vad man nu vill kalla det.
På ett sätt förstår jag honom, det måste skapa otrolig ångest att såra, ljuga för, och manipulera alla som faktiskt bryr sig om en och se besvikelsen hos alla när de inser att de blivit lurade. Och än värre att uppfattas som olämplig att vistas under samma tak som sitt barn.
Hur det än är accepterar jag inte längre hans beteende. Hur ska han någonsin kunna bli nykter när omgivningen fortsätter stötta hans missbruk i och med att gång på gång förlåta, ta emot, ge pengar till och helt enkelt städa upp hans skit?
Jag känner nu, helt och fullt var jag står och jag accepterar inte att han ska knarka när det passar honom och sedan komma och vara pappa/pojkvän när han har lust och däremellan lämna mig med fulla ansvaret för vårat barn/hund/hem.
Så idag har jag sagt att han kan komma tillbaka när han är beredd att möta livet som nykter (när han helhjärtat bestämt sig för att aldrig mer ha med droger att göra) och dessförinnan har han inget i närheten av mig eller barnet att göra.
Det är senaste nytt för idag. Det jag skriver nu låter fruktansvärt hårt, men tro mig, det är så det måste vara nu.
Trots allt är det här den person som jag önskar att jag fick leva mitt liv med, som jag älskar av hela mitt hjärta och den som jag ville se som far till mitt barn och om jag kunde skulle jag bota hans missbruk med min kärlek. Den är otroligt stor. Men tyvärr funkar det inte så. Detta är större än kärleken och det ända som kan bota det är den mänskliga överlevnadsförmågan, dvs den inre viljan.
Och mitt i alltihop hör jag nu en låt på radion som får tårarna att rinna, för det är din låt och jag älskar dig.
http://www.youtube.com/watch?v=zAUyAogHtYk
På ett sätt förstår jag honom, det måste skapa otrolig ångest att såra, ljuga för, och manipulera alla som faktiskt bryr sig om en och se besvikelsen hos alla när de inser att de blivit lurade. Och än värre att uppfattas som olämplig att vistas under samma tak som sitt barn.
Hur det än är accepterar jag inte längre hans beteende. Hur ska han någonsin kunna bli nykter när omgivningen fortsätter stötta hans missbruk i och med att gång på gång förlåta, ta emot, ge pengar till och helt enkelt städa upp hans skit?
Jag känner nu, helt och fullt var jag står och jag accepterar inte att han ska knarka när det passar honom och sedan komma och vara pappa/pojkvän när han har lust och däremellan lämna mig med fulla ansvaret för vårat barn/hund/hem.
Så idag har jag sagt att han kan komma tillbaka när han är beredd att möta livet som nykter (när han helhjärtat bestämt sig för att aldrig mer ha med droger att göra) och dessförinnan har han inget i närheten av mig eller barnet att göra.
Det är senaste nytt för idag. Det jag skriver nu låter fruktansvärt hårt, men tro mig, det är så det måste vara nu.
Trots allt är det här den person som jag önskar att jag fick leva mitt liv med, som jag älskar av hela mitt hjärta och den som jag ville se som far till mitt barn och om jag kunde skulle jag bota hans missbruk med min kärlek. Den är otroligt stor. Men tyvärr funkar det inte så. Detta är större än kärleken och det ända som kan bota det är den mänskliga överlevnadsförmågan, dvs den inre viljan.
Och mitt i alltihop hör jag nu en låt på radion som får tårarna att rinna, för det är din låt och jag älskar dig.
http://www.youtube.com/watch?v=zAUyAogHtYk
Nu har jag nått min gräns.
3 dagar efter fars dag tog han ett återfall. Jag gav då 2 alternativ. Separera eller lägg in dig på behandling. Han valde behandling. Vi bestämde också att han skulle bo kvar hos oss tills dess att han skulle dit, under förutsättning att han var nykter då såklart. Det har nu gått lite mer än 1 vecka sedan dess och imorse var det klippt igen. Han kom hem och var väck. Förnekade detta, såklart, som han alltid gör. Men jag behöver egentligen inget erkännande. Jag ser och hör så väl på honom iallafall.
Nu får han bo någon annanstans tills behandlingen äger rum.
Soc ringde mig idag och pratade lite, kollade läget liksom, och jag fick veta att det kommer dröja ungefär en månad innan han får komma dit. För er som undrar är det så att man måste gå genom soc för att kommunen ska stå för kostnaderna för behandlingen, vilket är ett måste då det är svindyrt. Man skulle lätt få en natt på Hilton hotell för de pengarna.
Detta är nu sista utvägen och jag hoppas så förbannat på att det ska ge något slags resultat.
Han missar många viktiga stunder med sitt barn i och med detta. Hans förlust. För hennes del är det bättre att han är frånvarande nu och har en chans att finnas med i bilden längre fram. För hon kommer behöva honom.
Blandade känslor från min sida i det här. Känner mig helt förtvivlad samtidigt som jag känner mig lättad. Jag orkar verkligen inte gå som på nålar och vänta på att återfall efter återfall ska komma. Jag orkar inte vara orolig och rädd direkt jag lämnar hemmet.
Jag vill känna mig trygg när jag lämnar mitt barn med sin far och jag vill känna mig trygg i att veta vem som möter mig i dörren varje dag. Jag vill ha trygghet, kärlek och respekt. Inga jävla lögner, varken svarta eller vita.
Önskar verkligen att vi kan komma dit en vacker dag..
Just precis nu är det ett stort hål i mig. Känner mig så himla ensam och jag saknar ihjäl mig efter honom. Men jag vet samtidigt att jag måste vara stark och inte låta dessa känslor ta över...får gråta mina tårar idag och torka dem till imorgon så att vi tar oss igenom ännu en dag.
Nu får han bo någon annanstans tills behandlingen äger rum.
Soc ringde mig idag och pratade lite, kollade läget liksom, och jag fick veta att det kommer dröja ungefär en månad innan han får komma dit. För er som undrar är det så att man måste gå genom soc för att kommunen ska stå för kostnaderna för behandlingen, vilket är ett måste då det är svindyrt. Man skulle lätt få en natt på Hilton hotell för de pengarna.
Detta är nu sista utvägen och jag hoppas så förbannat på att det ska ge något slags resultat.
Han missar många viktiga stunder med sitt barn i och med detta. Hans förlust. För hennes del är det bättre att han är frånvarande nu och har en chans att finnas med i bilden längre fram. För hon kommer behöva honom.
Blandade känslor från min sida i det här. Känner mig helt förtvivlad samtidigt som jag känner mig lättad. Jag orkar verkligen inte gå som på nålar och vänta på att återfall efter återfall ska komma. Jag orkar inte vara orolig och rädd direkt jag lämnar hemmet.
Jag vill känna mig trygg när jag lämnar mitt barn med sin far och jag vill känna mig trygg i att veta vem som möter mig i dörren varje dag. Jag vill ha trygghet, kärlek och respekt. Inga jävla lögner, varken svarta eller vita.
Önskar verkligen att vi kan komma dit en vacker dag..
Just precis nu är det ett stort hål i mig. Känner mig så himla ensam och jag saknar ihjäl mig efter honom. Men jag vet samtidigt att jag måste vara stark och inte låta dessa känslor ta över...får gråta mina tårar idag och torka dem till imorgon så att vi tar oss igenom ännu en dag.
Denna tid som borde vara den lyckligaste i mitt liv är det absolut jobbigaste jag varit med om. Jag borde vara lycklig och bara njuta av att se mitt barn utvecklas varje dag, le mot mig och ta min hand. Och visst är jag lycklig alla dessa stunder, men de mörkas rejält av klumpen i magen och ständig ångest över framtiden.
För dig ska jag göra allt, alltid.
För dig ska jag göra allt, alltid.
Fars dag
Idag har vi firat första fars dag här hemma. Min sambo fick en mugg med sig och lillan på samt en dosa snus och lite godis. Inget märkvärdigt så men ändå lite speciellt med alla dessa "första-gången-grejer" ju.
Med resten går det bra, knarkandet menar jag. Inget återfall ännu och självklart önskar jag ju att det håller i sig. Ändå finns ju dendär känslan av osäkerhet hela tiden för jag vet ju att detta inte är en sådan grej som bara löser sig i en handvändning och bara vetskapen om att ett bakslag kan komma när som helst gör mig skräckslagen.
Fick en kommentar om att det är tragiskt att jag tror på hans lögner och en gång pundare=alltid pundare.
Som svar på tal på det säger jag bara att älskar man någon som jag älskar honom måste man ge det en chans tills man verkligen inser att det är kört. Och nej jag tror inte på hans lögner, jag ser när han ljuger, jag känner det på mig osv. Och att jag ger OSS en sista chans är inte för att jag är så jävla korkad och tror på några tomma löften, det är för att han är min största kärlek och far till mitt barn och jag tycker att alla är värda en sista chans, inte minst är ett barn alltid värd 2 föräldrar som finns där.
Sedan är jag inte så trångsynt att jag anser att en pundare alltid kommer att punda. Jag anser att en pundare antingen blir en nykter sådan eller dör. Det är bara en fråga om hur lång tid det tar innan de kommer dit. Antagligen. Och jag hoppas såklart att han är där nu.
Med resten går det bra, knarkandet menar jag. Inget återfall ännu och självklart önskar jag ju att det håller i sig. Ändå finns ju dendär känslan av osäkerhet hela tiden för jag vet ju att detta inte är en sådan grej som bara löser sig i en handvändning och bara vetskapen om att ett bakslag kan komma när som helst gör mig skräckslagen.
Fick en kommentar om att det är tragiskt att jag tror på hans lögner och en gång pundare=alltid pundare.
Som svar på tal på det säger jag bara att älskar man någon som jag älskar honom måste man ge det en chans tills man verkligen inser att det är kört. Och nej jag tror inte på hans lögner, jag ser när han ljuger, jag känner det på mig osv. Och att jag ger OSS en sista chans är inte för att jag är så jävla korkad och tror på några tomma löften, det är för att han är min största kärlek och far till mitt barn och jag tycker att alla är värda en sista chans, inte minst är ett barn alltid värd 2 föräldrar som finns där.
Sedan är jag inte så trångsynt att jag anser att en pundare alltid kommer att punda. Jag anser att en pundare antingen blir en nykter sådan eller dör. Det är bara en fråga om hur lång tid det tar innan de kommer dit. Antagligen. Och jag hoppas såklart att han är där nu.
Jag tar iallafall vara på varje minut jag har med min familj nu och jag har faktiskt känt mig riktigt lycklig många stunder sista tiden. Trots att det är november månad och jag i vanliga fall hade varit tokdeppig vid det här laget.
Bild på ena sidan av muggen sambon fick idag
Kanelbullens dag
Fick precis ett sms av syrran som sa att det är kanelbullens dag idag...av just den anledningen gick jag och hämtade en påse bullar ur frysen, jag fick ju en jävligt bra anledning att få trycka i mig en påse trots mitt "jag måste sluta äta massa skit och börja motionera, jag har förfan varit gravid". Men det får bli en annan dag. Vilken självdisiplin man har alltså..
