Kanelbullens dag
Fick precis ett sms av syrran som sa att det är kanelbullens dag idag...av just den anledningen gick jag och hämtade en påse bullar ur frysen, jag fick ju en jävligt bra anledning att få trycka i mig en påse trots mitt "jag måste sluta äta massa skit och börja motionera, jag har förfan varit gravid". Men det får bli en annan dag. Vilken självdisiplin man har alltså..
Ett vägskäl
Hänt lite till sen sist. Blir ett långt inlägg, de som orkar läsa ska ha cred;) men det blir den sista romanen jag skriver på ett tag och jag vill göra ett avslut.
*Allt startar lite "oskyldigt" med theralen under tisdagen förra veckan. Vet inte vilken mängd och hur länge han knaprade dessa men han var väck hela onsdagen också och även torsdag men då var han lite klarare under ett par timmar.
*Torsdag kväll blir han rejält såsig i skallen, ögonlocken "trillar ned", han sluddrar och får knappt in en pommes i munnen. Säger att han även då tagit theralen, måste varit kopiösa mängder med tanke på det tillståndet. Jag lessnar och skickar ut honom, ber honom komma tillbaka nykter.
*Jag får sms vid 04:00 på morgonen där han säger att han kommer hem. Jag går upp vid 6:30 och hittar honom ståendes mot dörren i datarummet..han lixom hänger och blundar..ramlar framåt och slåt pannan i dörrkanten..gör om samma grej 2 ggr och märker ej att jag står bredvid. När jag säger hej tittar han på mig, säger hej tillbaka och vänder sig sedan mot bäddsoffan och börjar fälla ut den, säger att han sovit..(varför står man då och fäller UT den lixom?) duschat såg jag han hade gjort och datorn var igång. Han var ännu mer borta då än innan jag bad han lämna lägenheten på kvällen, såg benzad ut, vilket jag senare fick veta att han var. Hade då även petat i sig en del tramadol. Vad jag än frågade om där på morgonen ljög han. Om de mest oväsentliga saker. Jag fick nog av denhär väldigt obehagliga människan som hade intagit hans kropp och bad honom ännu en gång att gå. Denna gång tog jag även hans nycklar.
*Han hade gått till sin syster där på fredagen och sov kvar där till lördagen, varit allmänt skum även då men hade blivit fräschare mot fredag kväll. Någonstans här har han fått tag i subutex för när han på lördag skulle komma hem blev situationen om möjligt sämre. Han ringde vid 9 på morgonen och frågade lite käckt "tja, äre lugnt om jag kommer hem eller?". Direkt jag hörde tonen, rösten och sluddret fick jag en klump i magen och svarade på reflex "nej, jag vill inte" varpå han sa "ok" och la på. Vet inte om han hunnit tagit något mer då men det är mycket möjligt att det satt i sedan dagen innan. Mot eftermiddagen sa jag att ha kunde komma hem. Han klev innanför dörren och såg faktiskt ganska ok ut, bättre än jag väntade mig..men detta var bara en början.
Vi satte oss och pratade..kändes stelt och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga...dessutom satt han klistrade i sin telefon hela tiden så jag fick allmänt dåliga vibbar. Han såg att jag hade tittat på lägenheter när han gick in på datorn och sa då att han behövde vara ensam, skulle gå till en vän.. Jaja tänkte jag, nu är det kört igen. Men jag orkade lixom inte ens försöka hindra honom..och det ska jag inte behöva heller, egentligen. Han kom hem efter 1,5 timme, ljög ihop ngt om var han varit, och blev därefter bara mer och mer väck. Han "gick på toa" 4-5 ggr och låste om sig varje gång. Ögonen blev vattniga, pupillerna som knappnålar trots att det blev mörkt, talet sluddrigt och hela han liksom blev helt förbytt. Detta tillstånd var dock annorlunda på något sätt, han blev kylig/känslosam om vartannat och propsade flera ggr på att han ville ta hand om vårt barn själv och att jag skulle lägga mig. SOM OM JAG SKULLE GÖRA DET?! Aldrig. Aldrig någonsin skulle jag utsätta henne för dendär personen. Och det gör mig så ledsen och besviken att han ville göra det.
Jag kände att mina känslor bara rann ur kroppen där och då. Jag blev liksom helt avstängd och kände plötsligt ett sådant förakt mot honom. Vet inte om det var rädsla eller kanske till och med hat mot dendär personen han blev? Läskig känsla, den var så kraftfull och samtidigt så tom, hård. Jag packade iallafall våra väskor (min och bebis) och stack därifrån.
Nu har jag varit i mora, dalarna hos mina föräldrar sedan dess. Kände att jag behövde komma bort därifrån och få andas, försöka hitta tillbaka till mig själv och tänka klart.
För hur fan löser man detta? Vad är det rätta att göra nu när ett barn är inblandat?
Jag har valt att ge honom en sista chans. Ett ultimatum skulle många kalla det men jag tänker mer att han kommit till ett vägskäl där det är dags att välja. Den ena vägen kantas av droger, självdestruktivt leverne och ensamhet. Den andra kan han vandra med sin familj och fina vänner, och den kantas av upplevelser i livet, bra som dåliga självklart men ändå LIVET. Det kan ju vara så vackert. Och på den vägen finns även en chans till läkning för den trasiga själen. Men denna väg kräver mod och styrka att gå. Kraft för att inte vända om och halka in på den andra.
Många tycker nog att det är helt sjukt av mig att ge honom en chans efter allt, nu när vi har barn. Men han är ändå barnets far, min största kärlek och en helt fantastisk människa i nyktert tillstånd. Vem vore jag om jag inte tog den sista utvägen och gav honom en sista chans? Jag skulle inte kunna gå vidare om jag inte gjorde det.
Om han däremot väljer bort oss ännu en gång kommer jag inte ens fundera på saken. Då är denna saga över och han har valt.
Jag vill säga tack till alla underbara människor jag har omkring mig som stöttar, lyssnar, hör av sig och finns där i vått och torrt! Ni är helt fantastiska. Massa kärlek till er<3
*Torsdag kväll blir han rejält såsig i skallen, ögonlocken "trillar ned", han sluddrar och får knappt in en pommes i munnen. Säger att han även då tagit theralen, måste varit kopiösa mängder med tanke på det tillståndet. Jag lessnar och skickar ut honom, ber honom komma tillbaka nykter.
*Jag får sms vid 04:00 på morgonen där han säger att han kommer hem. Jag går upp vid 6:30 och hittar honom ståendes mot dörren i datarummet..han lixom hänger och blundar..ramlar framåt och slåt pannan i dörrkanten..gör om samma grej 2 ggr och märker ej att jag står bredvid. När jag säger hej tittar han på mig, säger hej tillbaka och vänder sig sedan mot bäddsoffan och börjar fälla ut den, säger att han sovit..(varför står man då och fäller UT den lixom?) duschat såg jag han hade gjort och datorn var igång. Han var ännu mer borta då än innan jag bad han lämna lägenheten på kvällen, såg benzad ut, vilket jag senare fick veta att han var. Hade då även petat i sig en del tramadol. Vad jag än frågade om där på morgonen ljög han. Om de mest oväsentliga saker. Jag fick nog av denhär väldigt obehagliga människan som hade intagit hans kropp och bad honom ännu en gång att gå. Denna gång tog jag även hans nycklar.
*Han hade gått till sin syster där på fredagen och sov kvar där till lördagen, varit allmänt skum även då men hade blivit fräschare mot fredag kväll. Någonstans här har han fått tag i subutex för när han på lördag skulle komma hem blev situationen om möjligt sämre. Han ringde vid 9 på morgonen och frågade lite käckt "tja, äre lugnt om jag kommer hem eller?". Direkt jag hörde tonen, rösten och sluddret fick jag en klump i magen och svarade på reflex "nej, jag vill inte" varpå han sa "ok" och la på. Vet inte om han hunnit tagit något mer då men det är mycket möjligt att det satt i sedan dagen innan. Mot eftermiddagen sa jag att ha kunde komma hem. Han klev innanför dörren och såg faktiskt ganska ok ut, bättre än jag väntade mig..men detta var bara en början.
Vi satte oss och pratade..kändes stelt och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga...dessutom satt han klistrade i sin telefon hela tiden så jag fick allmänt dåliga vibbar. Han såg att jag hade tittat på lägenheter när han gick in på datorn och sa då att han behövde vara ensam, skulle gå till en vän.. Jaja tänkte jag, nu är det kört igen. Men jag orkade lixom inte ens försöka hindra honom..och det ska jag inte behöva heller, egentligen. Han kom hem efter 1,5 timme, ljög ihop ngt om var han varit, och blev därefter bara mer och mer väck. Han "gick på toa" 4-5 ggr och låste om sig varje gång. Ögonen blev vattniga, pupillerna som knappnålar trots att det blev mörkt, talet sluddrigt och hela han liksom blev helt förbytt. Detta tillstånd var dock annorlunda på något sätt, han blev kylig/känslosam om vartannat och propsade flera ggr på att han ville ta hand om vårt barn själv och att jag skulle lägga mig. SOM OM JAG SKULLE GÖRA DET?! Aldrig. Aldrig någonsin skulle jag utsätta henne för dendär personen. Och det gör mig så ledsen och besviken att han ville göra det.
Jag kände att mina känslor bara rann ur kroppen där och då. Jag blev liksom helt avstängd och kände plötsligt ett sådant förakt mot honom. Vet inte om det var rädsla eller kanske till och med hat mot dendär personen han blev? Läskig känsla, den var så kraftfull och samtidigt så tom, hård. Jag packade iallafall våra väskor (min och bebis) och stack därifrån.
Nu har jag varit i mora, dalarna hos mina föräldrar sedan dess. Kände att jag behövde komma bort därifrån och få andas, försöka hitta tillbaka till mig själv och tänka klart.
För hur fan löser man detta? Vad är det rätta att göra nu när ett barn är inblandat?
Jag har valt att ge honom en sista chans. Ett ultimatum skulle många kalla det men jag tänker mer att han kommit till ett vägskäl där det är dags att välja. Den ena vägen kantas av droger, självdestruktivt leverne och ensamhet. Den andra kan han vandra med sin familj och fina vänner, och den kantas av upplevelser i livet, bra som dåliga självklart men ändå LIVET. Det kan ju vara så vackert. Och på den vägen finns även en chans till läkning för den trasiga själen. Men denna väg kräver mod och styrka att gå. Kraft för att inte vända om och halka in på den andra.
Många tycker nog att det är helt sjukt av mig att ge honom en chans efter allt, nu när vi har barn. Men han är ändå barnets far, min största kärlek och en helt fantastisk människa i nyktert tillstånd. Vem vore jag om jag inte tog den sista utvägen och gav honom en sista chans? Jag skulle inte kunna gå vidare om jag inte gjorde det.
Om han däremot väljer bort oss ännu en gång kommer jag inte ens fundera på saken. Då är denna saga över och han har valt.
Jag vill säga tack till alla underbara människor jag har omkring mig som stöttar, lyssnar, hör av sig och finns där i vått och torrt! Ni är helt fantastiska. Massa kärlek till er<3
