Soffans

Idag åkte vi till Borlänge med min lilla ängel till häst..han ska vara där på foder hos två små tjejer som ska rida å tävla litegranna. Jag hoppas att det ska gå bra..men måste säga att det är bland det svåraste jag gjort.
För dem som inte varit i den situationen verkar det säkert skumt att man kan känna så över att lämna iväg en häst men faktiskt så är det så. Han har funnits i mitt liv sen jag var 11 år och är lixom så himla stor del i ens liv..känns som ett barn nästan. Och nu är han alltså borta, om än bara för ett tag och det är en jävla tur. Känner nu att jag var helt ute och cyklade som ens tänkte på försäljning! Herregud jag måste ju ha tillbaka honom sen..så fort jag kan. 
Önskar att han hade haft en telefon så man kunde ringa och fråga hur han har det...tyvärr är det ju inte möjligt så får helt enkelt nöja mig med att hoppas att han har det bra och åka dit å se efter sen.
Usch, känns så tomt...vem ska man nu prata med som bara lyssnar utan att säga någonting och som man kan gråta hos när man inte orkar prata men behöver någon att luta sig emot? Faktiskt så blir det ens bästa vän och en stor, stor del av hjärtat. Jag älskar dig min skruttis<3