Soffans

Läste några av de äldre blogginlägg jag gjort ang. missbruket och jag inser nu hur fruktansvärt blåögd jag varit. Hur gärna jag ville tro på honom fast jag egentligen så väl visste att han ljög för mig. 
Det är nästan skrattretande hur tragisk situationen är när jag läser mina tankar då och nu. Insikten jag fått känns ungefär som när jag var liten och såg min morbror bakom tomemasken på julafton och plötsligt förstod att tomten faktiskt inte finns. Inser att jag varit ute och flygit bland molnen 1,5 år och nu plötsligt upptäckte att jag inte har några vingar som bär. 
När jag träffade denna helt underbara person och blev så blixtförälskad kunde jag, trots att jag med egna ögon såg det, inte förstå vilka problem killen hade. Och jag hade nog inte kunnat se det på något annat sätt, för har man inte levt med en missbrukare kan man inte heller förstå hur det fungerar. Vilken otrolig makt missbruket har över personens liv. 

För varje dag som går kommer jag ett steg längre på min väg. Och jag har idag tagit ytterligare beslut efter vad jag hörde när jag pratade med honom. Han var nämligen väck när jag ringde och ansåg att "eftersom jag ändå inte får bo hemma nu kan jag lika gärna köra på fram till behandlingen". Detta yttrande gör att jag förstår att han inte alls vill se att det är han själv som försatt sig i situationen och att det är han själv som måste förändra den. Genom att sätta sig själv i en "offerställning" blir man också fri från ansvar. Detta är ganska typiskt för denna sjukdom eller vad man nu vill kalla det. 
På ett sätt förstår jag honom, det måste skapa otrolig ångest att såra, ljuga för, och manipulera alla som faktiskt bryr sig om en och se besvikelsen hos alla när de inser att de blivit lurade. Och än värre att uppfattas som olämplig att vistas under samma tak som sitt barn.
Hur det än är accepterar jag inte längre hans beteende. Hur ska han någonsin kunna bli nykter när omgivningen fortsätter stötta hans missbruk i och med att gång på gång förlåta, ta emot, ge pengar till och helt enkelt städa upp hans skit?
Jag känner nu, helt och fullt var jag står och jag accepterar inte att han ska knarka när det passar honom och sedan komma och vara pappa/pojkvän när han har lust och däremellan lämna mig med fulla ansvaret för vårat barn/hund/hem.
Så idag har jag sagt att han kan komma tillbaka när han är beredd att möta livet som nykter (när han helhjärtat bestämt sig för att aldrig mer ha med droger att göra) och dessförinnan har han inget i närheten av mig eller barnet att göra. 

Det är senaste nytt för idag. Det jag skriver nu låter fruktansvärt hårt, men tro mig, det är så det måste vara nu.
Trots allt är det här den person som jag önskar att jag fick leva mitt liv med, som jag älskar av hela mitt hjärta och den som jag ville se som far till mitt barn och om jag kunde skulle jag bota hans missbruk med min kärlek. Den är otroligt stor. Men tyvärr funkar det inte så. Detta är större än kärleken och det ända som kan bota det är den mänskliga överlevnadsförmågan, dvs den inre viljan.

Och mitt i alltihop hör jag nu en låt på radion som får tårarna att rinna, för det är din låt och jag älskar dig.

http://www.youtube.com/watch?v=zAUyAogHtYk