Soffans

Oj vad känslorna går upp och ner. De senaste 2 veckorna har de bara gått utför. 
Mår faktiskt inte alls bra längre..kanske var mina "lyckokänslor" bara en fasad. En mask jag drog på mig för att försöka fungera i denna nya vardag. 
Oavsett vad är den masken av nu och jag känner mig läskigt likgiltig. Det är bara när lillan är i närheten jag är glad på riktigt. Jag lever helt och hållet på energin från henne. Hennes leenden, skratt, framsteg.
Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Inte för att det råder brist på människor som bryr sig eller vänner som inte finns där. För jag har fantastisk support runtomkring mig. L's farmor som ställer upp till 100%, svågerns flickvän som kommer och hjälper till med pluttis så att jag kan jobba, vänner som stöttar och frågar hur det är. Men trots allt detta känns det ensamt. 
Jag har fastnat i något slags vaakum och bara väntar.. Väntar på en oviss framtid. 
Jag vet att allt löser sig på ett eller annat sätt. Överlever gör vi, lycklig kommer jag bli, kärleken kommer visa sitt ansikte starkare en dag och livet går vidare. Men hur, var och när vet jag inte. Det är den ovissheten som tar kål på mig. 
Jag börjar känna starkt tvivel till en del saker som jag bara inte får känna så inför. Men vafan ska jag göra? Jag är ingen superhjälte. Definitivt inte gjord av stål. Jag har också behov och jag mår nu inte heller bra.
Idag har varit en jobbig dag. Gårdagen likaså. Hela veckan och veckan innan det har mer eller mindre bestått av mestadels dåliga dagar. Det suger musten ur en. 
Skulle vilja åka bort någonstans och bara vara. Någonstans där jag kan få slippa måsten och bara vara med min fina dotter.

Har haft flera panikattacker denna vecka. En kom i bilen idag när jag var påväg hem från behandlingshemmet. Pulsen ökade, jag började svettas och händerna skakade okontrollerat. Jag hackade tänder som om jag frös ordentligt och tårarna bara forsade. Så himla obehagligt när det blir så. Man förlorar helt kontrollen på kroppen.

Hoppas på en vändning snart.. Fyfan för detta.