Jag kan bara vara jag..
Ibland känner jag mig oprovocerat ensam. Det känns då som om ingen i hela världen förstår mig och jag känner mig hjälplös inför livet.
Jag är rädd för att lägga tunga tankar på någon annan, rädd för att bli dömd, rädd för att folk inte tycker om mig för den jag är. Jag är också rädd för att människor kanske inte är dem de verkar vara, rädd för att bli lämnad av min partner och rädd för att bli sviken av vänner.
Jag är rädd för att människor ska tycka att jag är konstig, fastän jag vet att en del gör det och jag ändå inte bryr mig egentligen.
Och så är det med alla dessa saker. Jag skiter ju egentligen i vilket så vad är jag så förbannat rädd för?
Ja, ibland är nog livet såhär för de flesta. Ibland känns allt för stort, man tappar fotfästet för 1 sekund och får ångestkänslor, vilket jag tror dessa tankar egentligen är. Vacklande självkänsla och brist på grundtrygghet i sig själv.
Jag tror att det är något som kommer och går hos människor under livets gång. Ingen står på toppen av berget jämt. Man är rädd för att bli sviken och lämnad. De som inte är det, vågar aldrig släppa in någon på riktigt vill jag påstå.
Ja, ibland är nog livet såhär för de flesta. Ibland känns allt för stort, man tappar fotfästet för 1 sekund och får ångestkänslor, vilket jag tror dessa tankar egentligen är. Vacklande självkänsla och brist på grundtrygghet i sig själv.
Jag tror att det är något som kommer och går hos människor under livets gång. Ingen står på toppen av berget jämt. Man är rädd för att bli sviken och lämnad. De som inte är det, vågar aldrig släppa in någon på riktigt vill jag påstå.
Jag tänker att detta är något som hör till våra urtidsegenskaper. En välfungerande grupp bygger på ömsesidig tillit, trygghet och kärlek. Samma sak med relationer. Klart som fan att vi måste ha den försvarsmekanismen att vi kan känna fruktan inför sådan som faktiskt kan skada oss.
Därför tänker jag, att det är inte konstigt att känna såhär, det är naturligt. Det är så jag väljer att se på saken.
Därför tänker jag, att det är inte konstigt att känna såhär, det är naturligt. Det är så jag väljer att se på saken.
Det är OK att vara stundvis paranoid och lite knäpp. Jag är bara JAG.
Men jag är inte ALLTID paranoid och knäpp. Jag är väldigt bra många stunder också och jag antar att det väger upp. För jag har helt fantastiska människor i min omgivning och jag är väldigt tacksam för det, för dem. Det betyder oerhört mycket för mig.
Förövrigt rullar livet på fint just nu. Sambon är hemma på permis varje helg nu och det fungerar jättebra. Det är så himla skönt att ha honom hemma. Han är så underbar och jag är så kär. Älskar min familj galet mycket.<3
Kommentarer
Trackback
