Ångest
Oj vad känslorna går upp och ner. De senaste 2 veckorna har de bara gått utför.
Mår faktiskt inte alls bra längre..kanske var mina "lyckokänslor" bara en fasad. En mask jag drog på mig för att försöka fungera i denna nya vardag.
Oavsett vad är den masken av nu och jag känner mig läskigt likgiltig. Det är bara när lillan är i närheten jag är glad på riktigt. Jag lever helt och hållet på energin från henne. Hennes leenden, skratt, framsteg.
Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Inte för att det råder brist på människor som bryr sig eller vänner som inte finns där. För jag har fantastisk support runtomkring mig. L's farmor som ställer upp till 100%, svågerns flickvän som kommer och hjälper till med pluttis så att jag kan jobba, vänner som stöttar och frågar hur det är. Men trots allt detta känns det ensamt.
Jag har fastnat i något slags vaakum och bara väntar.. Väntar på en oviss framtid.
Jag vet att allt löser sig på ett eller annat sätt. Överlever gör vi, lycklig kommer jag bli, kärleken kommer visa sitt ansikte starkare en dag och livet går vidare. Men hur, var och när vet jag inte. Det är den ovissheten som tar kål på mig.
Jag börjar känna starkt tvivel till en del saker som jag bara inte får känna så inför. Men vafan ska jag göra? Jag är ingen superhjälte. Definitivt inte gjord av stål. Jag har också behov och jag mår nu inte heller bra.
Idag har varit en jobbig dag. Gårdagen likaså. Hela veckan och veckan innan det har mer eller mindre bestått av mestadels dåliga dagar. Det suger musten ur en.
Skulle vilja åka bort någonstans och bara vara. Någonstans där jag kan få slippa måsten och bara vara med min fina dotter.
Har haft flera panikattacker denna vecka. En kom i bilen idag när jag var påväg hem från behandlingshemmet. Pulsen ökade, jag började svettas och händerna skakade okontrollerat. Jag hackade tänder som om jag frös ordentligt och tårarna bara forsade. Så himla obehagligt när det blir så. Man förlorar helt kontrollen på kroppen.
Hoppas på en vändning snart.. Fyfan för detta.
Mår faktiskt inte alls bra längre..kanske var mina "lyckokänslor" bara en fasad. En mask jag drog på mig för att försöka fungera i denna nya vardag.
Oavsett vad är den masken av nu och jag känner mig läskigt likgiltig. Det är bara när lillan är i närheten jag är glad på riktigt. Jag lever helt och hållet på energin från henne. Hennes leenden, skratt, framsteg.
Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Inte för att det råder brist på människor som bryr sig eller vänner som inte finns där. För jag har fantastisk support runtomkring mig. L's farmor som ställer upp till 100%, svågerns flickvän som kommer och hjälper till med pluttis så att jag kan jobba, vänner som stöttar och frågar hur det är. Men trots allt detta känns det ensamt.
Jag har fastnat i något slags vaakum och bara väntar.. Väntar på en oviss framtid.
Jag vet att allt löser sig på ett eller annat sätt. Överlever gör vi, lycklig kommer jag bli, kärleken kommer visa sitt ansikte starkare en dag och livet går vidare. Men hur, var och när vet jag inte. Det är den ovissheten som tar kål på mig.
Jag börjar känna starkt tvivel till en del saker som jag bara inte får känna så inför. Men vafan ska jag göra? Jag är ingen superhjälte. Definitivt inte gjord av stål. Jag har också behov och jag mår nu inte heller bra.
Idag har varit en jobbig dag. Gårdagen likaså. Hela veckan och veckan innan det har mer eller mindre bestått av mestadels dåliga dagar. Det suger musten ur en.
Skulle vilja åka bort någonstans och bara vara. Någonstans där jag kan få slippa måsten och bara vara med min fina dotter.
Har haft flera panikattacker denna vecka. En kom i bilen idag när jag var påväg hem från behandlingshemmet. Pulsen ökade, jag började svettas och händerna skakade okontrollerat. Jag hackade tänder som om jag frös ordentligt och tårarna bara forsade. Så himla obehagligt när det blir så. Man förlorar helt kontrollen på kroppen.
Hoppas på en vändning snart.. Fyfan för detta.
Kryptiskt, ofattbart inlägg från hjärtats gömmor.
Jag knackar intensivt på din dörr. Men du släpper inte in mig.
Jag skriker och slår på dörren, ser ju dig där på insidan genom glasrutan, men når inte fram.
Vad ska jag göra? Vad ska jag ta mig till?
Du vill vara ensam därinne men vill ändå att jag står kvar här. Det är tryggt, så länge dörren finns emellan.
Om jag börjar gå ropar du tillbaka mig, säger att du vill att jag stannar, att du tycker om att ha mig där.
Du säger också att du försöker öppna, ibland till och med att du har öppnat, men jag ser att dörren är stängd. Stängd och låst.
Hur länge ska jag stå här ute? Det är kallt och ensamt. Det känns otryggt och jag vill så gärna komma in. Blir så frustrerad, arg, ledsen och desperat. Kommer du någonsin öppna dörren för mig? Släppa in mig i värmen? Låta mig vara där inne, på riktigt? Har du förmåga att öpnna dörren?
Det finns inga svar, och jag vet det. Du har inga, jag har inga.
Jag skriker och slår på dörren, ser ju dig där på insidan genom glasrutan, men når inte fram.
Vad ska jag göra? Vad ska jag ta mig till?
Du vill vara ensam därinne men vill ändå att jag står kvar här. Det är tryggt, så länge dörren finns emellan.
Om jag börjar gå ropar du tillbaka mig, säger att du vill att jag stannar, att du tycker om att ha mig där.
Du säger också att du försöker öppna, ibland till och med att du har öppnat, men jag ser att dörren är stängd. Stängd och låst.
Hur länge ska jag stå här ute? Det är kallt och ensamt. Det känns otryggt och jag vill så gärna komma in. Blir så frustrerad, arg, ledsen och desperat. Kommer du någonsin öppna dörren för mig? Släppa in mig i värmen? Låta mig vara där inne, på riktigt? Har du förmåga att öpnna dörren?
Det finns inga svar, och jag vet det. Du har inga, jag har inga.
Jag måste gilla läget och leva på hoppet om att dörren öppnas en dag. Innan jag fryser ihjäl i kylan eller inte längre ser dig genom fönstret.
http://www.youtube.com/watch?v=She-APjsQBM
http://www.youtube.com/watch?v=She-APjsQBM
Beach 2013 och annat uppdaterande.
Till att börja med.. Sambon har nu varit på behandlingshemmet i 3 veckor. Vi var där och hälsade på igår för 3e gången och det kändes bra. Är skönt att träffa honom och se att han ser lite piggare och fräschare ut, gått upp i vikt och sådär. När han åkte dit var han så sliten att han liknade en fågelunge.. Hemskt.
Dottern är sitt vanliga, glada jag och fastän hennes far varit väldigt frånvarande senaste månaderna känner hon igen hans röst och ansikte.
Jag har varit på samtal för anhörig hos en kvinna på öppenvården. Har fått väldigt många verktyg att jobba med som ska göra det lättare att tackla alla jobbiga och negativa tankar.
Senast pratade vi om det här med förväntningar. Hur jag tänker om framtiden, hur jag tror att det kommer bli, och det många undrar, tror jag att han kommer att vara ren efter behandlingen?
Det tänker jag faktiskt inte svara på. För min lilla hemläxa är nämligen att försöka, så långt det bara går, att leva här och nu. Ta en dag i taget.
För vad kan jag göra med idag om jag i tankarna är 1 år framåt i tiden och oroar mig? Förbereder mig på det värsta och är allmänt nojig över vad som KANSKE händer? Ingenting.
Jag ska ha kontroll på basicgrejer i vårt liv. Sådant som ekonomi och boende. Det ska stå skrivet på mig och jag ska ha hand om vår ekonomi eftersom att han är dålig på att hålla i pengarna än så länge. That's it. Mer behöver jag inte fundera på egentligen. Vi är trygga så länge vi har tak över huvudet och mat på bordet. Utöver det ska vi bara försöka forma dagen, göra det bästa av varje.
Tar han ett återfall en dag igen så är det bara för mig att acceptera det då, acceptera att han har valt alltså. Och att valet då inte föll på oss är hans förlust och inget jag kan förändra. Det är HANS val och inte MINA. Så jag måste sluta att försöka dra honom i rätt riktning hela tiden. Han är vuxen och det är han själv som ska ta ansvar över sitt liv. Han vet var jag står i det här så det är inget jag behöver tjata om heller.
Tar han ett återfall en dag igen så är det bara för mig att acceptera det då, acceptera att han har valt alltså. Och att valet då inte föll på oss är hans förlust och inget jag kan förändra. Det är HANS val och inte MINA. Så jag måste sluta att försöka dra honom i rätt riktning hela tiden. Han är vuxen och det är han själv som ska ta ansvar över sitt liv. Han vet var jag står i det här så det är inget jag behöver tjata om heller.
Det är så otroligt skönt och lättande att ha kommit hit. Där jag är idag. Jag har kommit till insikt med så mycket, fått så många erfarenheter och är faktiskt riktigt lycklig. Jag mår bra. Inte varje dag, inte alltid.. men oftast. Det är sant att det som inte dödar gör en starkare.
Ang. rubriken...jag ska börja träna igen. Thaiboxning, yoga och afrodans är det tänkt..återkommer när jag fått tummen ur och kommit igång. Ni ska få en smaskig före och efterbild i bikini så ni kan se resultatet ;) Haha. Beach 2013, here I come! Nä, vill i första hand bara tighta till allt löst och forma häcken lite. Några rundor i solariet och sådär. Feel-good-grejer. Självförtroende ska få komma tillbaka igen..
På återseende.
På återseende.
Just idag är jag stark..osv.
Idag kommer blogginlägget inte att handla om missbruk, svek och lögner eller om hur dåligt jag mår. För just idag är jag stark, just idag mår jag bra..hehe. Nej men till saken. Har fått väldigt många läsare sista månaderna faktiskt. Tycker det är jättekul samtidigt som det skrämmer mig lite. Jag hade ju liksom inget egentligt syfte med bloggen, det har bara blivit väldigt inriktat på det här med missbruk och hur det är att leva i det eftersom jag valt att skriva om min vardag, och en väldigt stor del av den vardagen involverar det.
Men nu, när han sitter på behandligshem, känns det som om jag börjat ägna mig mer åt mig själv, mina intressen och sådant som JAG uppskattar. Blivit mig själv och börjat må väldigt mycket bättre. Har kunnat släppa oron för honom i och med att någon annan tog över det "ansvaret".
Så nu i fortsättningen kommer jag nog att skriva om mer alldagliga saker, sådant som alla andra också gör. Typ vad jag gör om dagarna, dotterns framsteg, kanske lägger upp någon "dagens outfit"-bild om jag nu råkar haft tid att sminka mig och byta ut onepiecen mot något vettigare. Sen kan det nog bli lite bilder på fixade naglar..har nämligen fått en liten hobby i att göra motiv på naglarna när tid finns. Ungefär så intressant blir det. Förstår att alla kommer att vaka som hökar här nu i väntan på nästa inlägg;) Skämt o sido.
Så nu i fortsättningen kommer jag nog att skriva om mer alldagliga saker, sådant som alla andra också gör. Typ vad jag gör om dagarna, dotterns framsteg, kanske lägger upp någon "dagens outfit"-bild om jag nu råkar haft tid att sminka mig och byta ut onepiecen mot något vettigare. Sen kan det nog bli lite bilder på fixade naglar..har nämligen fått en liten hobby i att göra motiv på naglarna när tid finns. Ungefär så intressant blir det. Förstår att alla kommer att vaka som hökar här nu i väntan på nästa inlägg;) Skämt o sido.
Nu blir det inte mer för idag, kommer självklart uppdatera er om hur övriga livet fungerar också. När jag nu delat med mig av all skit ska ni även få höra att det löser sig, om det gör det. Men då det inte kommer att hända så mycket på den fronten förrän om några månader blir det annat däremellan.
Ser fram emot helgen nu iallafall, den kommer att innehålla jobb, besök hos min kärlek på behandlingshemmet, besök av min bästa vän Ida som kommer söndag-måndag och ska ha lite egen kvalitetstid med sitt gudbarn när jag jobbar, samt lite fix som flyttpackning, handling osv. :)
